2013-03-21

come on skinny love, just last the year

Gömt hetsmat på mitt rum nu, sån jävla värdelös sjukdom. När ska man inse hur mycket man förstör alla strikta, fina dagar med all denna hets gång på gång? Jag har seriöst haft samma vikt sedan jag var elva år. Nio år med bulimi har inte tagit mig ens ett kilogram närmare min drömkropp. Jag går ibland ner sex kilo i vissa perioder, men jag går ändå alltid upp alla dom kilona igen. Upp och ner, fram och tillbaka, plus minus noll, hets och svält.

Jag får aldrig några fina muskler från all tid på gymmet, på grund av svälten. Jag får aldrig en smal kropp och ett lägre BMI, på grund av hetsen. Jag får aldrig finare hy, på grund av spyorna. Jag får aldrig ett socialare liv, på grund av ångesten. Jag får aldrig känna frihet och acceptans, på grund av bulimin. Det är först nu som jag inser allt detta, först nu som min hjärna förstår meningslösheten i en ätstörning som inkluderar hetsperioder.

2013-03-20

när ens vardag inte längre är hållbar

När decilitermått blir ett tvångsbeteende.
När vindruvor och banan känns halvt tillåtet.
När högst tre mål om dagen känns orealistiskt.
När -1000 kcal på gymmet blir ett minimum.
När två dl lättfil blir alldeles för mycket, medan en dl är acceptabelt.
När kryddor känns kaloririkt.
När såsen till middagen aldrig får ligga på ens tallrik.

När smör på knäckebrödet blir världens synd.
När mjölken i kaffet känns på tok för onyttigt.
När dom outräknade kalorierna i maten man inte själv har lagat ger panik.
När fetaost i en sallad får en att gråta.
När offentliga måltider är det jobbigaste som finns, för då ser alla hur tjock man är.
När man inte vågar steka maten i varken olja eller margarin.
När pasta är det mest triggande att se på middagsbordet.

2013-03-19

the key to change is letting go of fear

Haft tre riktigt påfrestande veckor nu, gråtit och brytit ihop totalt varenda dag. Till och med offentligt, i stan, på caféer och i skolan, vilket aldrig någonsin har hänt tidigare. Hetsar och spyr alldeles för ofta och skoltoaletten har blivit mitt nya "hem", dit jag går för att få upp ångesten. Försöker sätta i ord hur förstörd jag känner mig; skör, på gränsen till att spricka, är väl den enda passande liknelsen.

Jag vill inte ta hand om mig själv på det här sättet. Jag vill inte leva på det här sättet. Jag vill inte endast existera, jag vill vara med i nuet. För tillfället är jag inte levande, jag väntar på dagen då jag väger 40 kg eller dagen då jag uppskattar livet för första gången. Men jag vill inte vänta. Jag vill inte ha mitt liv på paus. Fy, vad dessa tankar äter upp mig. Vill inte ha psykutbrott varje dag. Vill inte ens leva.

2013-03-17

välkommen till mitt liv

Föreställ dig att vakna med självhat och somna med självhat. Föreställ dig att bli så äcklad av din spegelbild att du gråter varje natt. Föreställ dig att aldrig, oavsett hur mycket du går ner, bli nöjd med din vikt. Föreställ dig att enbart äta för att inte väcka misstankar, för att orka träna tre timmar om dagen eller i samband med hets. Föreställ dig att se på mat som det mest motbjudande du vet. Föreställ dig att stoppa det i munnen och hata varje liten tugga, varje liten kalori som blir till fett på din redan allt för tjocka kropp.

Föreställ dig att aldrig kunna njuta av livet. Föreställ dig att aldrig någonsin kunna vara spontan. Föreställ dig att schemalägga hela din vardag, hela ditt liv in i minsta detalj. Föreställ dig att leva med en fobi för fetma. Föreställ dig att du i dina egna ögon alltid är ett levande exempel på fetma. Föreställ dig att aldrig kunna ha ett socialt liv för du hatar dig själv för mycket för att synas. Föreställ dig att aldrig kunna uppskatta en filmkväll, en krogrunda, en utflykt, en middag.

Föreställ dig att aldrig glädjas åt en godispåse. Föreställ dig att se på mat som det värsta du vet, som din fiende. Föreställ dig att aldrig njuta av en enda tugga. Föreställ dig att alltid duscha med stängda ögon. Föreställ dig att aldrig kunna äta ens en liten brödbit, för bröd triggar igång hetshjärnan. Föreställ dig att tappa kontrollen av något så litet. Föreställ dig att tillåten mat bara är frukt eller havregrynsgröt, allt annat leder till ångest.

Föreställ dig att plåga din kropp i flera veckor till att gå ner, för att sedan hetsa upp allt igen. Föreställ dig den skam som hets ger, vetskapen om att man saknar kontroll och sätter sig själv i samma onda cirkel om och om igen. Föreställ dig att ständigt jämföra dig själv med alla du ser. Föreställ dig att minsta lilla kommentar kan bryta ner dig totalt. Föreställ dig att aldrig våga synas, aldrig våga klä dig i kläder du gillar, aldrig våga bada, aldrig våga visa armar eller ben.

Föreställ dig att försöka dölja alla dessa känslor för omvärlden. Föreställ dig att hata dig själv så mycket att du tvingar dig själv till att regelbundet spy. Föreställ dig att du hatar dig själv så mycket att du tvingar dig till gymmet tre timmar om dagen, varje dag, för att förbränna minst -1200 kcal. Föreställ dig att du inte förtjänar att äta om du inte har tränat. Föreställ dig att svälta i flera dagar, för att sedan veta att du i slutändan kommer förstöra allt med en hets.

Föreställ dig att ha monster och röster i ditt huvud. Föreställ dig att ständigt falla för dessa röster. Föreställ dig att älska känslan av kontroll, men alltid tappa den. Föreställ dig att du förstör dina tarmar, dina tänder, din magsäck, ditt ansikte, din hy, dina händer, din hjärtrytm, dina organ, ditt hår. Föreställ dig att du bryr dig mer om siffrorna på vågen än din psykiska och fysiska hälsa. Föreställ dig att leva med bulimi alldeles ensam. Föreställ dig allt detta varje vaken minut. Föreställ dig allt detta i nio år.

2013-03-09

hur gör man?

"I honestly do not get how people eat normally.

Normally as in don't count calories of every bite. As in not thinking about how they are going to make sure this newly ingested thing doesn't stick by either purging, exercising, or starving for the rest of the day. As in how they don't think about what they'll look like if they keep eating.

How do they just eat. I honestly couldn't ever imagine myself going back to that. I don't know how to just eat something.

I've gone so far just to never come back. "