från min dagbok, 14 år gammal:

23/2-2010 Tisdag

"Asså jag skojar inte. Jag får riktiga panikattacker när jag ser mig själv i spegeln. Helt seriöst. Så jävla tjock! Det är sjukt. Jag gråter liksom, vill inte mötas av synen.

Jag får sån jävla ångest bara jag äter det minsta lilla. Så jag får inte äta något, ingenting alls. För då sväller jag upp som världens största fetto. Jag är världens största fetto. Jag skojar inte, kan inte ens äta ett äpple ifall jag vill känna mig okej. Bara okej. 

Jag har lagt min kropp i något konstigt system. Det spelar ingen roll vad jag äter, utan mängden jag äter. Att äta nyttigt skulle inte göra mig smalare, eftersom då trycker jag ändå i mig saker som får min mage att svälla. Sån jävla ångest. Kan inte äta frukost, kan inte äta i bamba, kan inte äta kvällsmat. Tjock, tjock, tjock.

Jag dör ju när jag måste svälta mig hela veckorna. Så tillslut, när jag blir själv och ingen kan döma min kropp, blir det som att jag hetsäter. Det blir som attacker. Det är inte bra, men det är så jag har gjort mot mig själv nu. Därför jag har mina konstiga jävla former (det är det värsta jag vet i hela världen) för att jag har dessa udda matvanor. Jag har sabbat mig själv. Sån jävla ångest.

Vad har jag för en kropp egentligen? Hur skulle någon kunna ens få se den? Så jävla tjock. Min mage bara står ut åt alla jävla håll. Mina höfter är det bredaste jag sett. Och min röv är gigantisk! Jag hatar mig själv! Hatar, hatar, hatar allt som har med min kropp att göra. Skulle så gärna vilja äta, men jag kan inte, det är bara tisdag och jag måste vara tight för skolan, så jag får inte äta, för alla måste tro att jag är smal. Men det är jag inte. Så jävla tjock. 

Ångest. Panikattacker. Hetsäta. Svälta. Tårar.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är fast i detta mönster. Fyfan, tittar ner på mig själv nu och bara ser hur magen väller ut! Usch, äckel, alla hatar min kropp. Jag kan inte ens se på min egen spegelbild, hur fan ska jag då kunna leva i den? Du får bara inte äta. Du vill, men du får inte, det går inte. Ingen skulle förstå mitt tankesätt till mina matvanor. Men jag får inte äta, fetto. Jag är nöjd med mitt ansikte, men min kropp, fyfan, jag spyr."

de kallade mig ise

"Det var inte av fri vilja som jag sprang en mil varje morgon. Det fanns ingen del av mig som såg fram emot en tur i mörkret. Ibland var jag inte ens säker på varför jag gjorde det, men så kom skuldkänslorna smygande och jag sprang ändå. 

Jag försökte springa ifrån alla plågande tankar och jag sprang av rädsla för vad som skulle hända när jag stannade och skuldkänslorna hann ikapp mig. Jag fasade alltid för att den dagen skulle komma då en mil varje morgon inte längre räckte för att hålla ångesten på avstånd. Skuldkänslorna jagade och plågade mig hela tiden. Jag borde ha förstått att jag aldrig kunde fly från dem. De fanns inom mig och jag kunde inte fly från mig själv, även om jag försökte. Helst ville jag aldrig sluta springa."

Från boken: "de kallade mig Ise"

Kunde inte beskriva min tvångsträning mer klockrent. Träning suger så jävla hårt när man har ett sådant här förhållande till det. Jag hatar, hatar, hatar samhällets fitnesshysteri. Ge fan i det. Just stop it.

+ och - i mitt liv

- jag spyr dagligen

- mina tänder gör så fruktansvärt ont

- min mage fungerar inte någonsin

- meningslösheten är upp över öronen på mig nu utan skola/jobb/pengar/planer

- hetsperioden den här gången är verkligen obrytbar

- min träningsnarkomani har blivit utbytt mot panikattacker och ångest av att bara se mitt gymkort i väskan

- jag har börjat skämmas över min bulimi igen så jag vägrar tala om det till någon
- jag har inte längre någon lust att ha en negativ blogg eller att över huvud taget vara uppkopplad till sociala medier

+ utan träningsperioden är jag i alla fall liteeee mer social 

+ jag utmanar mig själv genom att köpa kläder jag alltid velat ha men aldrig vågat bära pga. min kropp
+ jag har tagit bort appen "shape up" och "runkeeper"
+ jag har slutat att slaviskt räkna kalorier, fastän jag vet på ett ungefär vad allt jag stoppar i mig blir

decembergatans hungriga andar

"De ylar, ryker ihop och klöser sig ut. Mina hungriga vargar blir som tokiga.

Äter, äter, äter tills sista geléhallonet krasar mellan mina kindtänder. Påbörjar tvåliterspaketet med glass som jag snodde med mig in på rummet. Matar vilddjuren som tystnar i takt med att jag känner mig allt mer värdelös och misslyckad. En så svag idiot som jag är inte ens värd att pissas på. Jag rusar ut ur rummet och in på toaletten och jag är inte längre där. 

Inte i min kropp. Inte i mina tankar.

Jag är utanför och arbetar. Som en renhållningsarbetare. Jag gör så rent och fint inuti mig själv. Blir av med alltihop. Duschar och tvättar håret på mig. Skrubbar med toaborste och tandborste. Sprejar badrummet med tallbarrsdoft. Det känns lite bättre."

Från boken: "decembergatans hungriga andar"

Jag har hamnat i världens återfall. Älskade, älskade ätstörning, min livsstil, mitt sätt att leva, det enda jag är bra på, det enda jag kan, det enda sättet att hålla kvar vid mina drömmar. Aldrig ska jag lämna något så vackert som drömmen om undervikt.