2014-09-30

life is easy, son. it's just like riding a bike that's on fire and you're on fire and everything is on fire and you're in hell

Vad man gjort idag när man egentligen borde tagit tag i sitt eländiga liv: kollat på sex avsnitt av skins uk i sängen, ätit, tagit en powernap, hyperventilerat pga ångest, kollat thinspo på tumblr och stått i köket och gråtit. Ingen träning, ingen fettförbränning, ingen fasta. Mina nyårsplaner kommer verkligen gå asbra känner jag redan nu. Jävla dipp, jävla tidspress.

Idag har jag varit en sekund från att bryta ihop och hetsa/spy samtidigt som jag velat ge upp träningen och börja fasta igen. Min hjärna vägrar låta mig se något annat än fett på min kropp och när man tränar och fortfarande bara ser fett på sin kropp så dör liksom långsamt motivationen ut. Men jag vet att jag blir fetare utan träning, fasta har inte så bra resultat på mig, så jag försöker.

Vill inte riktigt leva så tar aldrig tag i mitt liv, legat hemma en månad nu sedan sommarjobbet och bara drunknat i min ensamhet. Patetiskt. Ska ringa vikariepoolen och skriva in mig, göra högskoleprovet om några veckor, hoppas på att jag kommer in på högskolan jag sökt, skriva upp mig på SGS hemsida och vänta på ett mirakel som fixar mitt liv och min kropp. Ska och ska och ska men gör aldrig.

-

Hur blir man av med den här jävla ångesten? Orkar inte mer konstant blöta kuddar.

2014-09-29

i was havin a great time until i remembered that i was ugly

Jag kan inte med ord beskriva hur ledsen jag är över att jag har förstört min kropp pga ätstörningen, förstört den permanent. Min benhinneinflammation är troligtvis kronisk, jag har inte sprungit sen januari och jag kan fortfarande inte springa; hur mycket jag än vilar, hur lite jag än springer, hur mycket jag än smörjer, stretchar och skyddar benen.

Jag har gått från att springa 4-5 timmar om dagen -> 2 timmar springband, 1 timme crosstrainer -> 1 timme springband, 1 timme crosstrainer -> 90 min springband, 30 min crosstrainer -> 1 timme springband, 1 timme crosstrainer -> 1 timme springband, 30 min crosstrainer. och NU försökte jag fixa "bara" 1 timme springband (i mina ögon och genom mina tidigare erfarenheter så blir det ju "bara") men det går verkligen inte.

Jag försökte några få dagar men smärtan kommer tillbaka, den kommer alltid tillbaka och då har jag knappt sprungit i 30 minuter. Besvikelsen när man inser att ens kropp kanske aldrig kommer kunna vad den en gång kunnat, klara av vad den en gång klarat av, orka vad den en gång orkat pga min mani. Det slår mig att jag aldrig kommer kunna gå ner så mycket, så fort igen, för löpningen är förlorad.

2014-09-25

old habits die hard

Nu har ångesten fått nog, ursäkta mig kroppen men mitt huvud klarar inte mer, jag måste börja gå ner i vikt igen. Fuck this, jag kan inte vara stark om jag inte kan vara smal, jag går tillbaka till tryggheten hos springbandet. Min kropp är vidrig, äcklig, skamlig och hur mycket jag än älskar styrketräning och muskler så måste jag vara smal för att kunna vara lycklig. 

Jag tänker börja med att springa igen, inte som förr, men ändå lite så man får in vanan. Jag ska ha tillbaka min viktnedgång till varje pris nu, jag klarar inte av mer kroppsångest och jag klarar inte av att fly verkligheten mer. Ursäkta mig, jag gav verkligen den "nya träningen" en ärlig chans, men om man ser ut som jag gör så känns det verkligen inte alls givande.

2014-09-24

that i still eat, doesn't mean i am happy with my body

Allting är kaos, det finns ingen ordning eller struktur och jag glider djupare och djupare ner i den här dippen. Jag måste vända innan jag börjar hetsa och spy igen, men jag vet inte ens vad det är som tynger mig, så att rädda sig själv blir omöjligt. Jag känner panik, mest över min äckliga kropp, och jag måste ta till något hjälpmedel för att dämpa ångesten, men inga hjälpmedel finns.

Tårarna slutar inte rinna, jag trodde jag kunde sova bort den här känslan, men för varje ny dag så vaknar jag upp med samma ångest. Tränade inte i måndags, kommer inte träna idag. Kompensation, extra tid på springbandet, svält. Kroppen lika värdelös ändå. Jag vill slippa mitt egna huvud. Dagar som dessa önskar man så in i helvete att man vore en frisk människa.

2014-09-18

i wonder what it would feel like to be at peace with myself

Jag har i cirka ett halvår nu prioriterat styrketräningen före allt annat. Konditionsträningen har legat på hyllan sen jag skadade benen förra året i oktober, jag försökte börja igen både i november och i januari men hade fortfarande så ont att det inte gick. Nu klarar jag inte av mer, nu orkar jag inte försöka hoppas på något bättre, för bättre blir det fan inte. Min kropp är lika hemsk som när jag hetsar och spyr, som när jag inte bränner en endaste kalori. Min kropp är lika hemsk som när jag fastar, som när jag aldrig går till gymmet. Alltså, jag orkar inte slita mer för att se tjock ut, jag vill slita för att se smal ut. 

Fick sån panikångest igår när jag för första gången granskade min kropp på riktigt, insåg att jag lurat mig själv hela sommaren och att det inte alls finns något muskulöst på min kropp, det finns bara fett. Jag välkomnar springbandet och den begränsade kosten igen, jag orkar inte försöka gå emot ångesten, jag gjorde ett ärligt försök men det livet är ingenting för mig. Jag kommer inte längre prioritera att äta efter musklernas behov, växer dom så växer dom, men jag vill bara äta efter ångestens behov. Så lite som möjligt, men tillräckligt för att orka träna.

2014-09-15

happiness is a choice that requires effort at times

Jag har hamnat i en riktig, riktig svacka igen och gått in i mig själv väldigt mycket, jag gillar inte när jag gör det för då förlorar jag greppet om verkligheten. Jag vet att mitt huvud egentligen behöver medicin men jag är så starkt emot det, jag skulle aldrig våga gå på det, och så känner man sig "inte tillräckligt trasig" för man har trots allt klarat sig alla dessa år utan. Det är hjärnan jag vill ska vara frisk, det är kroppen jag vill ska vara sjuk.

Just nu är jag väldigt tacksam att majoriteten av kretsarna jag umgås i är emot allt vad droger heter, för mitt begär att bruka är enormt, saknar framförallt weed. Och det blir liksom så svårt att tänka på hälsan, träningen, den rätta kosten när man känner meningslöshet till att ens orka andas in, andas ut. Men jag försöker så innerligt, fastän det går halvdant nu. Musklerna växer aldrig mer och jag ökar aldrig någonsin i styrka.

2014-09-13

other people are not medicine

Jag gillar inte människor som är så jävla trasiga, av den enkla anledningen att jag är så jävla trasig. Vi går inte ihop. Andras ångest kommer inte kunna hanteras, fastän jag gärna vill, fastän jag älskar att leva för andras bekymmer, vägleda, ge stöd, motivera. Men trasiga människor drar ner mig för jag drar ner dem; omedvetet, medvetet, undermedvetet, vi dränks oavsett.
                      Jag kan inte känna känslor, jag vet inte riktigt hur man tar in de starkaste, de mest kraftfulla, vilket leder till ett liv i likgiltighet. Jag kan inte finnas där för människor jag bryr mig om för jag kan inte i praktiken visa att jag faktiskt bryr mig, jag kan inte uttrycka mig och det lättaste är bara att stöta bort allt. Jag förstår inte hur man älskar, jag förstår inte hur man visar tacksamhet, jag kan inte känna glädje för andras framgångar och jag kan inte ta in andras sorg. Känner inget, säger inget, visar inget.
                      Ingenting känns starkare än ångest och har man känt ångest vill man inte känna någonting mer, det räcker så. Hur uttrycker man känslor när man inte förstår vad det är som känns, vad känslor är? När ens känslomässiga behov är ur funktion, när man tappat tillit och förstånd och när bekräftelse är nyckeln till överlevnad så går det inte att känna; det går inte att förstå hur något eller någon kan beröra.
                      Slutresultat: man sårar alla närstående, man ligger gärna med så många som möjligt som man känner så lite som möjligt, man lever på bekräftelsen från människor som aldrig kommer betyda något, man stänger sitt hjärta ute, man ifrågasätter aldrig varför man utnyttjar och blir utnyttjad. Att inte känna känns så jävla mycket, det gör så jävla ont. Att inte känna är självdestruktivt, att inte känna är ångesten som skrattar åt en.

2014-09-01

listar bra saker jag gjort för mig själv och ingen annan:

- vågar äntligen blanda mitt protein med mjölk och inte äckligt vatten. föda som t.ex. mjölk, smör, bröd, sås, juice, ost osv i all evighet är något jag aldrig äter, aldrigaldrigaldrig. det går inte när jag tränar, det går inte när jag svälter, det går bara under hets. så det största jävla framsteget någonsin, att kunna (ibland) dricka proteinpulver med mjölk!
- köpt ett par gråa träningsbyxor. velat ha ett par gråa hur länge som helst, men ni ätstörda förstår att det är svart som endast är ok när man är fet, svart på allt, man måste vara så diskret som möjligt. men nu kände jag fuck it, jag älskar mina nya byxor, ska träna i dem ikväll!
- jag är inte så jävla känslomässigt beroende av män längre. visst, jag har fortfarande bekräftelsebehov men jag behöver inte längre hångla med allt som rör sig, ligga varje vecka, skriva till tjugo pers. jag gör det när jag vill, inte när självförtroendet vill. det är så skönt att vara helt jävla ensam.
- ibland så har jag minihetsat på nötter men ändå inte spytt eller kompenserat med träning. jag kompenserar med lite halvfasta dagen efter, men man kan inte ändra så gamla vanor. igår åt jag t.ex. fyra 170gram påsar, kunde inte sluta, blev aldrig mätt, typical hetsfeelings. men jag överlevde.

Gråter atm pga läst massa gamla inlägg här på bloggen och är så upprörd över hur jag levt, vad jag slösat min ungdom på, hur jag tagit mig igenom livet under ätstörningens tjocka dimma, verkligen bokstavligt talat levt varje jävla dag såhär jävla eländigt sen 12-13 år :------------)
Mitt humör pendlar värre än värst, övertygad om att jag är bipolär men orkar som vanligt inte ta tag i mig själv så får väl vara såhär. Idag är jag iallafall euforisk och upprymd, ska bli starkast men helst mest tillfredsställd med mig själv. Imorgon är det väl tårar och självmordstankar igen, men ska försöka att bara blogga när jag mår såhär. Vill rädda hela världen från ätstörningar.