2014-10-24

i don't need a valentine i need 8 million dollars and a fast metabolism

Den här veckan har jag inte tränat en endaste gång, förra veckan en gång, veckan innan det två gånger och de senaste två månaderna har varit så otroligt halvdana, vilket inte alls är likt mig; jag är allt eller inget. Jag gråter för jag känner att 2-3 pass är ingenting alls på min kropp och jag kan inte förstå att jag har låtit det gå så lång tid som två månader.

Men å andra sidan, två månaders konstant träning brukar också fixa den här kroppen så jag har mycket förväntningar på november och december, jag räknar med att dessa två sista månaderna ska lösa allt så att nyår är precis hanterbar. Jag har bara isolerat mig i min säng där muskler blir till fett och gråtit över gamla -10kg bilder, förvånad över min idioti att gång på gång kasta bort den kroppen. 

När jag ser den är jag nöjd, när jag har den är jag ångestfylld och känner mest att ingenting alls har förändrats. Blind. Jag tror att smärtan från benskadan ligger i bakhuvudet och gör mig rädd för att springa. Just nu har jag iallafall möjligheten till att träna, men när man inte ens har alternativet till att åka till gymmet, det är då paniken på riktigt kommer bygga ett bo i mig.

2014-10-22

-

Jag vill dö. Sitter och planerar självmord. Googlar bra tips. Funderar på det minst smärtsamma. Tårar sprutar. Ångest upp över öronen. Det gör brutalt ont i lungorna. Jag önskar så innerligt att jag inte fanns. Den här kroppen, jag vill inte att den ska existera. Meningslösheten äter upp mig.

Dö vore så jävla, jävla skönt nu. Så otroligt skönt.

2014-10-21

my goal is to build a life i don't need a vacation from

Gick till frisören idag och klippte topparna, det var ett helvete att komma upp ur sängen och sedan var jag totalt utmattad för resten av dagen; ett frisörbesök var det enda jag klarade av. Den här dippen är så jäkla jobbig, jag pallar inte hur mycket kraft och energi den tar från mig. Jag gick från att orka allt - jobb, vänner, träning, relationer - till att inte orka någonting på flera månader, till att sova 3-5h per natt till att vara vaken 3-5h per dag.

Sitter iallafall och är ledsen över mitt klippta hår, det känns så kort, medan alla skrattar åt mig för det är så uppenbart långt. Ser sambanden mellan hur blind jag är till min hårlängd och hur blinda ätstörda är till sina kroppar. Hur mycket man gråter över +1kg som ingen annan kan se för man är fortfarande smal i andras ögon, medan man själv tycker att allt smalt är borta.

Vill mest dö just nu, haft drömmar om överdoser som jag trott varit verklighet. Men så vaknar man upp till samma gamla skit igen som man inte vill vara kvar i, fyfan. Vill bli räddad men vill inte förändra något och någonstans där tappar jag möjligheten till ett värdigt liv.

2014-10-20

relapse

Idag saknar jag mitt gamla träningsliv med bara ett springband till hands, klarar inte pressen från alla inbokade pass, orkar inte det här livet mer. Vill inte ha en benskada, vill kunna springa två timmar igen så ofta som jag behöver. Försöker ständigt göra nya scheman, rutiner, vanor men ingenting händer.

Min aptit är som bortblåst, visserligen pga ligger bara i sängen varenda dag, men ändå, det är så otroligt skönt att inte någonsin äta. Orkar inte tänka på gains, muskler, protein, näring; orkar inte och vill inte, vill ha knotor och revben. I mitt sjuka huvud fungerar det att äta 50gram mörk choklad på en dag istället för näringsrika, hemlagade middagar.

Mitt återfall är här, det är 100% kondition igen, som vanligt, som förr i tiden. Saknar hur låren försvinner på bara 5-6 veckor och hur fint man formas samtidigt som man faktiskt KAN äta något varje dag. Kondition är guds gåva, hoppas bara benhinnorna bär mig.

2014-10-16

i am constantly torn between wanting to improve myself and wanting to destroy myself

Jag kan inte ta tag i någonting när jag mår såhär, bara ett telefonsamtal är en hel dags ansträngning. Träningen är förstörd och ju mer jag tänker på det desto sämre mår jag så jag försöker att bara släppa det, men det är klart det inte går. Från att jobba varje dag, träna varje dag, socialisera mig och umgås med vänner till att knappt orka koka gröt, svara på ett sms eller ta mig till toaletten som är utanför sovrummet.

Denna vecka har jag tränat en gång än så länge, EN ENDA GÅNG, och skammen över det gör mig galen, att jag ens erkänner detta offentligt. Men dippar går inte att ta kontroll över, dippar kommer och dippar går, det är bara till att härda ut. Det som är det meningslösa i att bli manisk sen igen är att det - oavsett hur mycket man försöker - ändå alltid kommer komma en ny dipp. 

2014-10-07

ett klokt citat

"Depression does not always mean
beautiful girls shattering at the wrists, a glorified, heroic battle for your sanity, or mothers that never got the chance to say good-bye.
Sometimes depression means
not getting out of bed for three days because your feet refuse to believe that they will not shatter upon impact with the floor.
Sometimes depression means
that summoning the willpower to go downstairs and do the laundry is the most impressive thing you accomplish that week.
Sometimes depression means
lying on the floor staring at the ceiling for hours because you cannot convince your body that it is capable of movement.
Sometimes depression means
not being able to write for weeks because the only words you have to offer the world are "trapped" and "drowning" and "I swear to God, I'm trying".
Sometimes depression means
that every single bone in your body aches but you have to keep going through the motions because you are not allowed to call in to work depressed.
Sometimes depression means
ignoring every phone call for an entire month because yes, they have the right number but you're not the person they're looking for, not anymore."

2014-10-06

minnen

- Jag minns att jag inte hade ätit på en vecka inför femmans skolfotografering då jag skulle våga ha ett linne på mig.
- Jag minns att jag började i årskurs 6 och åt endast i matsalen när jag hade mina välplanerade och förutbestämda"hetsdagar".
- Jag minns att jag fick lyckokickar när min mage kurrade och att jag kände en sådan enorm skam av all den mängd mat jag kunde trycka i mig i min ensamhet.
- Jag minns att dansuppvisningarna varje år var extremt jobbiga för jag kunde inte ha med mig en matsäck och äta av den, eftersom jag var tvungen att känna mig fin och bekväm i scenkläderna och det skulle aldrig gå med mat i magen.
- Jag minns att jag ville gråta av lycka när min vän sa att hon såg min ryggrad som enligt henne var äckligt.
- Jag minns att jag aldrig förstod mig på hur människor kunde äta på samma dag som något viktigt hände som t.ex. en dejt, en redovisning, en fest eller en utflykt.
- Jag minns hur jag kunde trycka 6 tallrikar vit pasta med hundra liter ketchup i gymnasiet och sedan gå hem och gråta.

the person who broke you can't be the one to fix you. remember that

Har fortfarande otroliga problem med psyket, mestadels när det gäller träningen. När jag är hemma innan ett träningspass så är det ett helvete att få ångesten att försvinna ur huvudet, men när jag väl är på gymmet så älskar jag det. Har haft detta problem förut och det är liksom ingen vardaglig brist på motivation, utan det är konstant ångest som återupprepar sig varje dag inför träningen.

Ändå vet jag med mig att ångesten skulle bara växa ännu mer om jag stannade hemma varje dag, så jag försöker bara stänga av och sätta mig på bussen innan tusen tveksamma, motvilliga tankar börja spinna loss där inne i hjärnan. Men det är svårt, det är ett krig varenda minut. Man kan jämföra det med kriget som uppstår när man vill/inte vill hetsa. Jag hoppas bara det försvinner snart, innan alla resultat gör det.