2014-11-30

i stopped waiting for "rock bottom" because in all honesty, that was death

Spydde precis för första gången på riktigt länge; har spytt lite ibland när ångesten vill, men inte alls varje dag som det varit de tre senaste åren. Jag kan inte förklara hur otroligt skönt det är att spy, lättnaden efteråt, ångesten som släpper i någon minut, kroppen som känns så tom. Har saknat att spy men verkligen inte velat göra det när jag ville bygga muskler, men nu när jag siktar på smalhet igen så kvittar proteinintaget.

Mitt enda mål just nu är att gå tillbaka till min gamla kropp - den som jag har i perioder - det målet räcker för tillfället för jag vill inte sikta högre, det knäcker mig. Att kunna veta hur lång tid det tar, med vilka metoder och att jag faktiskt brukar uppnå denna kropp gör det hela lättare för psyket och motivationen. 1. springband och crosstrainer varje morgon, 2. äta så lite som möjligt, 3. spy om jag äter för mycket. 

Älskade det livet så mycket innan mina ben förstördes! Jag hoppas att jag klarar det denna gång - fysiskt sätt - det hade varit så underbart att få se min gamla kropp igen. Jag måste lära mig att uppskatta den kroppen, för det gör jag aldrig när jag väl har den, jag vill bara ner, ner, ner.

2014-11-28

forgetting is the best revenge

Har haft en riktigt påfrestande vecka, eller rättare sagt; två riktigt påfrestande månader i följd. Den här depressionen slog verkligen till hårt och det trodde jag aldrig skulle hända igen för jag hade känt mig så oövervinnlig i flera månader innan. Har inte lämnat huset (läs: sängen) eller ens tagit en dusch på en vecka nu, och min kropp vill så mycket men min hjärna hänger inte med, är som en fånge i mitt psyke.

Igår fick jag panikångest när jag såg mina ben i spegeln, det var ett bra tag sedan jag riktigt såg dom och synen fick mig att totalt tappa förståndet. Hamnade i en liten hög på golvet och bara stirrade in i väggen i flera timmar; jag grät, kämpade med andningen, rev i all hud och grät lite till. I sådana stunder vet jag inte vart mitt huvud försvinner, för på insidan är allting tomt, allting utanför står helt still.

Det som gör mig mer upprörd än vanligt är att den här gången har jag faktiskt inte hetsat och spytt, inte alls som förr, vilket jag länge har varit stolt över. Jag har tränat allt förutom löpning och försökt (!) äta rätt och belöningen är: en kropp lika fet och oduglig som när jag hetsar och spyr. Alltså, logiken i hur min kropp fungerar triggar verkligen igång panikångesten. Motiveringen till att sluta att hetsa och spy är minimal just nu. Fuck you, fitness.

2014-11-23

i hope it hits you like it hit me, three bottles of beer and a hangover with the sound of your name still on my tongue

Jag kan inte förstå alla gånger jag varit nästintill nöjd med min kropp, alla kilon som jag lyckats bli av med, och hur jag gång på gång förstör den lyckan. Det är som att jag inte vill känna lycka, tillfredsställelse, eller glädje överhuvudtaget. Jag var så jäkla nära mitt mål i september och nu är jag tillbaka till den gamla äckliga kropp jag alltid fastnar i, den där kroppen som är i mellanläge; sladdrig, ofast, breda lår, vidriga armar.

Jag har klarat 60 dagar inför summerburst, jag har klarat tre månader efter det, så förstår verkligen inte hur nyårsmålet kan vara ett sådant psykiskt problem. Dagarna springer förbi och jag går uppåt istället för nedåt, benen blir bredare och bredare. Finns ingenting i världen som ger mer ångest än mina breda ben, det är ätstörningens centrum, fokus och prioritering. Måste börja springa igen, ignorera benskadan och köra på tills det inte går mer. Det är dags för en rejäl förbättring för nyår måste avslutas i en bättre kropp än den här.

2014-11-17

uppdatering

Livet just nu fungerar inte alls därav ingen uppdatering förrän nu; lagt ner gymmet totalt, är knappt där ett pass i veckan, dricker varje helg igen som förr och hatar det men gör det ändå, och har för mycket sex med män jag inte ens vill veta namnet på. Man är tillbaka på noll och känner av meningslösheten i alla sammanhang.

Jag hatar mig själv, jag gör verkligen det. Allt som min destruktiva sida förstör hatar jag, hur jag sätter käppar i hjulen för mig själv, med mening och omedvetet. Hur jag låter min kropp förfalla, hur jag aldrig låter någon betyda något, hur jag stänger av alla känslor för att sedan ha ett virrvarr av dem som jag inte kan förstå mig på eller uttrycka. 

Imorgon ska jag starta min viktnedgång (detta fettot har sagt det 3000 gånger det här året) med ett par bodycheck- bilder, min kropp i sin naturligaste form, den har inte gått igenom någon riktig svält eller givande träning sedan början av september. Jag har förlorat alla muskler, all styrka, allt som jag slet för sedan april och faktiskt började bli lite stolt över är borta. 

2014-11-06

-

Jag vill kunna göra annat i livet än tänka på mat.

2014-11-02

love makes you feel out of control, i think that's how you know it's right

Börjar få en liten nytändning till styrketräningen, det är så himla roligt när dödsångesten inte hälsar på. Har hittat bra inspiration på instagram, tjejer som väger över 70kg och som visar att det är vackert, ångestfritt och helt rimligt. Det är fint att se, för det är styrkan som räknas, inte siffrorna, midjemåtten eller storlekarna.

Jag har också fina människor i min omgivning som inte ger mig ångest, kroppar som är så naturliga och enkla, som inte behöver hetsas in i ett ideal. Det är nog den största fördelen man som ätstörd kan ge till sig själv; en omgivning fri från triggande ord, kroppar och handlingar. Har mått mycket bättre i sociala sammanhang nu det senaste när jag brutit från de människor som tynger ner mig.

Jag ska träna alla veckorna fram tills nyår, jag ska inte slarva men ändå våga dricka och ha bakisdagar på helgerna, jag ska ha en kropp med styrka och om det innebär att inte vara smal så får det bli så. För konditionsträningen är begränsad och styrketräningen är sjukt jävla överdrivet kul, så då får det bli så.