Nu har jag precis fyllt i en blankett om studieavbrott och det bara släppte över hela bröstkorgen. Tycka vad man vill om detta, men efter den här kvällens panikångestattack så orkar jag fan inte en enda till alltså, om det känns såhär överjävligt konstant så lär det inte kännas bättre senare i tiden heller.
Jag klarar bara inte av det här just nu, det känns väldigt klent och mesigt och löjligt av mig, men någon gång måste jag inse att mitt psyke begränsar mig och det är inte som så att utbildningen måste pågå exakt nu, nu när mitt psyke är i en dipp. Sen känner jag inte heller att det här är wow the jobb of my dream och visst, det kommer man nog aldrig känna om någonting, men jag är inte ens motiverad till ämnena, praktiken, kurslitteraturen eller föreläsningarna, så bristen på intresse gör också att jag halkar efter.
Jag undrar vad mamma och pappa kommer säga, hur jobbigt, dyrt och tungt det kommer bli för dom att beställa flyttbilar och flytta tillbaka alla möbler igen, men men. Imorgon ska jag träna och sedan åka hem till gbg till min älskade syster, kanske våga köpa godis om jag inte äter något annat på hela dagen och kompenserar med svält dagen efter, och bara gråta i hennes famn. Fuck min framtid.