2015-06-24

mani, depression, mani, depression

Har bara sovit, sovit, sovit bort min existens i en vecka nu, är vaken max 4h per dygn. Det är så äckligt olidligt att ta mig ur den här lilla 90-sängen och går jag upp så blir det ändå bara in i köket, ner med kalorier och in på toan, upp med kalorier. Kom igen nu, manin, kom tillbaka, det finns inte tid för någon depression med dödslängtan.

Jag har tappat hela min kropp och dess fysiska framgångar; inga muskler på armarna, ingen hård mage, ingen spänstig rumpa och inga formade lår. Högsta vikten, check, och varje morgon hetsar och spyr jag för att sedan göra det igen eller därefter ligga och gråta och grubbla på vilken pillerkombination man kan dö av. STOPP. Vill inte mer. Manin, kom tillbaka och få mig att orka.

2015-06-23

just because you miss the feeling they gave you doesn't mean you miss them

Note to self: hetsa aldrig kladdkaka igen, det är näst intill omöjligt att få upp något så kletigt och trögflytande.

Jag har inte lämnat huset sedan i torsdags (förutom för jobbet i lördags) och jag kan inte förmå mig själv att gå upp ur sängen, har ingenting att gå upp för, det enda jag går upp för är träningen men jag klarar inte ens av att ta mig dit längre. Mina nya vanor involverar hets, spya och ligga i fosterställning.

Jag vill verkligen ut härifrån, inte bara ur mitt rum, utan ur mitt huvud och min kropp. På ett sätt lämnar jag min kropp när jag låter den hetsa och rensa ur sig själv, för jag är inte där, jag är inte vid medvetande. Jag känner inget, inget mer än smärtan i magsäcken och tarmarna, inget mer än halsbrännan från magsyran.

2015-06-17

självdestruktiv

Jag älskar att förstöra för mig själv och jag vet inte varför, för vilken människa vill att det ska gå dåligt i livet? Men det bor någonting mörkt inuti mig som älskar att låta allt bra rasera, som älskar kaos, misär och misslyckande. Det är därför jag ligger med gifta män, låter mina händer föra mat till munnen, slutar höra av mig när jag äntligen vågar känna något, låter min vikt skjuta i höjden, förstör och bråkar med alla jag älskar, överreagerar och kritiserar.

Länge har jag undrat varför; varför jag låter handlingarna ske, och länge har jag skyllt på omvärlden, på allting annat. Men det är jag som gör ett val, som väljer det som kommer göra ondast. Och jag förstår så innerligt att det inte är friskt, att det inte är medvetet, att det är min sjukdom som handlar åt mig, som vill trycka ner mig. Men det är ändå min sjukdom och mitt val att gå hand i hand med den. Jag blir bara så trött på att alltid, alltid förstöra. För mig själv och för andra.

2015-06-11

you said this is suicide, i said this is a war

Jag har fallit totalt nu och hetsandet, depressionen, ångesten, fettet, spyorna är ett faktum igen. Det eviga ekorrhjulet som är mitt liv tvingar mig att pendla mellan två olika personer, två olika liv, två olika tillstånd, och jag är nu ute ur manin och inne i mörkret, i det tillstånd jag hatar mest, i det tillstånd som är nackdelen med min älskade sjukdom. Det är nu jag gråter och kallsvettas i min säng 20 timmar om dagen, självskadar med sex och äckliga människor, gärna extra alkohol, spyr med kladdiga fingrar och äter så oplanerat att varje tugga känns så himla, himla fel i min mun. 

Jag är en människa som är beroende av full kontroll, kontroll måste finnas överallt omkring mig, jag andas kontroll, jag lever för kontroll. Hatar förändringar, saker och ting måste och ska vara som dom är, nytt är förödande och rutiner är trygghet. När jag hetsar, när jag inte äter och tränar efter en strukturerad plan så blir det kaos, det bildas oro inuti mig och då förfaller allt. 

Det är som att långsamt se sig själv förstöras bit för bit ju längre bort från kontrollen jag kommer och det gör så ont att hålla på såhär mot sig själv, jag är inget utom min kontroll och mitt kontrollbehov mår som bäst när mat och träning är regelstyrt. Måste därför börja om från början igen, skriva listor, sätta mål, följa regler, styra upp en snabb viktnedgång för det råder krig inuti mig och det kommer sluta illa alldeles snart. 

wing your eyeliner. paint your nails black. chin up. you got this. you fucking own this

Det är så jobbigt att vakna varje morgon och tänka "hur ska jag snabbast kunna gå ner i vikt idag?" och inse att varje tanke, idé, målsättning och framtidsplan aldrig någonsin håller, hjälper eller bidrar till mindre kilon på vågen. Det är så jobbigt att veta att jag kommer tänka samma tanke varje morgon, dag ut och dag in, år ut och år in, och se lika fet och äcklig ut, oavsett varje ansträngning och ärligt försök.

Självklart är målet att svälta bort mig själv, men jag är bulimiker och då funkar aldrig svält i längden, det gör mig bara tjockare att svälta - hetsa - spy. Så jag försöker gå omkring det målet, men jag hittar ingen lösning. Träning håller bara i perioder för det är påtvingat och ångestladdat, löpning håller aldrig för min benskada, att inte träna är uteslutet, att äta bra finns inte ens på kartan. 

Hittar inget som ger mig viktnedgång, börjar bli panikslagen och trött på att slungas tillbaka till mitt gamla vardagliga fett varenda gång jag kämpar emot. Kommer nog börja löpa igen och se hur länge det håller innan smärtan hälsar på, men löpning är det enda som fick mig att gå -10kg så löpning är min enda vän.