BMI: 15

my only regret is that i didn't tell enough people to fuck off

Snälla, snälla, lilla hjärna och kropp, kom ner på jorden nu innan jag går sönder av överansträngning och överanalysering. För jag är så låst i mitt huvud när jag försöker samla tankarna, jag är så oerhört lättirriterad och aggressiv och jag kastar kärlek varvat med hat till höger och vänster. Min mani har jag försökt beskriva för mig själv så många gånger och det är så svårt att sätta ord på allting man är i det tillståndet för man är exakt allting exakt samtidigt, så det blir så många ord att försöka beskriva att det blir noll, blankt, ett kladdigt klotter med inget givet svar.

Vilket faktiskt i sig är en bra beskrivning på hur min hjärna fungerar just nu; jag är så intensiv att hela kroppen spänner sig, den slappnar aldrig av, står jag still eller sitter ner så skakar jag för i huvudet så rullar alla tankarna fortfarande på i precis samma takt, oavsett vad kroppen utger för rörelse, fast oftast måste jag ändå bara få springa fram och tillbaka, gå fel väg och vända om, byta plats och position utan att veta vart jag vill komma.

Alltså, bara att skriva denna lilla text när jag är såhär disträ tar flera timmar för hjärnan är så splittrad och kan inte fokusera på en sak utan riktar in sig på tusen, tusen små olika omkringliggande saker. Och jävlar vad ett sms slutar med fyra sidor långt, vad min mun går i ett och häver ur sig så mycket onödigt struntprat som jag inte ens själv vet om jag sagt, vad min kropp måste pilla och peta och fixa och organisera och strukturera och röra vid allt, minsta millimeter som ögat antecknar överanalyserar min hjärna till den grad att jag måste rätta till felet, annars ligger det och maler i tankarna.

Ja, ni ser ju, inte ens det här inlägget som jag hade tänkt avsluta efter första mening blev speciellt kortfattat? Snälla, rara, lilla hjärna och kropp, jag orkar inte rulla på i den här takten mer, för även om det är skönt att känna sig taggad, full av kraft, driven, inte av lycka utan av tvång, så är det ändå alltid bara obehagligt skönt för man ser sig själv vara någon man inte pallar med i längden, man tröttnar, man vill lämna och gå därifrån. Hur ska någon någonsin orka med mig? Min mamma är den enda som lyckas.

lägesrapport:

Kropp: BMI: 15 och missnöjd med allt, allt, allt. Inte nöjd, inte på långa vägar, BMI: 12 borde gå ändå? Nej, nej för det går inte ens nu, ser hur folk stirrar äckligt och jag slår i allt i bordshöjd med mina höftben som verkar vilja separera från min kropp. Ruttna tänder, inget saliv, ont i magen av minsta kalori och migrän som har slagit sig till ro där uppe bland äs-rösterna. Shit, jag har nog inte fått göra nummer två på över en månad om jag inte intagit dulco innan, lär bli ett helvete att försöka få igång den processen.

Socialt liv: Försöker vara utanför huset, planera med folk, se till att lämna ensamheten bakom mig men det är svårt, förbaskat jävla svårt när man är socialt handikappad och måste inta substanser för att palla sociala koder och upprätthålla normen av normal. Intresset för andra människor är också ytterst minimalt, gillar två människor max och än så länge misslyckas jag med att lära känna nya.

Jobb: Orkar inte, vill inte, kan inte eller jo, jag vill men kan inte. Har jobbat två pass på mitt gamla sommarjobb och bröt fullständigt ihop, fått schema under fyra veckor och jag har inte en susning om hur jag ska ta mig i kragen och genomföra detta på min fröken-duktig-nivå med perfektion i varje arbetsuppgift jag tar mig an. Vill mest bara ta tram efter tram tills sommarlovet är över och jag har lyckats glida igenom denna period utan att känna någonting alls.

Hälsa: Ligger på gränsen till en hypomani men känner hur reductil triggar igång det hela och vet att jag förmodligen skulle känna mig mer sänkt om jag slutade ta mina pills, men mina pills är den enda fjuttiga, mesiga lilla drog jag har tillgänglig för tillfället och jag pallar inte vara utan, pallar inte heller leta nya kranar efter tram så försöker gilla läget. Psyke ostabilt, kropp ostabilt, matmässigt helt jävla åt helvete ostabilt, ångest ostabilt. 

reductil is fun

Shit!!!!!!!!!!!!! Helt sinnes vad uppåt jag är, speedad och går inte att kontrollera. Pendlar mellan brutalt, enormt, galet SKÖNT och så jobbigt. För fan, vad obehagligt att tankeverksamheten och kroppen kör i 110km/h under dygnets alla timmar, medan jag omöjligt kan hitta sysselsättningar att stimulera manin med, den måste ständigt underhållas och gah, det slutar med helt impulsiva beslut eller halvfärdiga projekt. Mina pupiller är två tefat, det är så fint.

Det är väl dels min egna mani som börjar vakna till liv men tror ändå att mina reductil är den utlösande faktorn, jag har saknat känslan på reductil, saknat pulsen som går som en löpeld genom alla synliga vener. Jag älskar detta men stundtals så svär jag åt att jag inte kan komma ner på jorden ens för en minut, för i längden är det svårt att orka med sig själv, mitt inre är tusen ljusår före min kropp och jag blir helt låst. 

Sen så vet jag faktiskt inte vad jag ska tycka om min kropp längre, jag granskar, tittar och ser, når med händerna runt låren och knackar med knogarna på höftbenen. Jag är tacksam att jag inte ser ut som förut och att bulimin är under hård kontroll men jag vet faktiskt inte, jag är inte speciellt nöjd heller, ser inte det smala någonstans. Försöker äta en gång om dagen för vill hålla hetsandet långt borta men så får jag inte ens ner en dumle och så kommer jag på att ja, varför ens äta överhuvudtaget då? Food ain't my fuel, reductil is<3

2% girl, 98% anxiety

Jag vet inte alls vad jag ska skriva längre, har alltid haft lätt för att leka med ord men nu tycks ingenting falla rätt inuti denna hjärnlob (ofrivilligt rim). Har fått mitt hjärta krossat och jag som inte ens trodde det var möjligt efter sex års psykisk misshandel att kunna känna känslor igen, gick ändå och blev kär för andra gången. Han var drömmarnas dröm, han var hela 2015 för mig, han byggde upp mig samtidigt som han bröt ner mig och hans vidriga namn nämns i mitt självmordsbrev. Han fick vara med i mitt självmordsbrev; han och min familj och ingen annan. Han gick från att vilja ha min närhet under dygnets alla timmar till att kalla mig för "tramtorsk".

Han gick från att ge mig sina hemnycklar följt av en puss på pannan till att sno 4500kr av mig och avbryta all kontakt för att slippa betala tillbaka.

Tydligen är 4500kr viktigare än vår relation. Tydligen är mina ynka, sista pengar mer värt än hela mitt hjärta och själ som jag la ner på honom under flera månaders tid. Jag gjorde mig själv så liten, så utbränd, så engagerad i att rädda en annan människa, för när jag känner så känner jag så jävla väl och jag och känslor saknar kontroll, saknar filter. Han var trygghet för han kunde lägga lock på mina demoner och rensa rösterna som kritiserade mig. Jag sa till mig själv, efter idiot nummer ett, att aldrig låta detta hända igen, att aldrig någonsin lita igen, och så springer jag ändå efter idiot nummer två. Min godtrogenhet kommer vara min undergång.

Nej, jag vet faktiskt inte alls vad jag ska skriva längre. Jag är rädd.

FAQ om tramadol, del 1

Eftersom jag är torsk på tramadol och löjligt kär i denna drog så tänkte jag skriva en liten FAQ, mest för mig själv och inte för någon annan. Världens bästa, bästa drog, tramadol är kärlek<3

Vad är tramadol?
Tramadol är en syntetisk opiat dvs. en opiod. Vad gäller droger brukar man oftast ha en "typ" av droger som tilltalar en lite mer än de andra alternativen, t.ex. uppåt- eller nedåt-droger, för mig är allt smärtstillande av personlig favorit och därför ligger tramadol högst på listan. Tram verkar i det centrala nervsystemet, på specifika nervceller i ryggmärgen och i hjärnan.

Hur blir man?
Tramadol är morfinliknande, men vill ändå säga att ruset i sig inte går att jämföra med något annat. Tram i synnerhet påverkar andra receptorer utöver opiatreceptorerna, det blir som en nedåt-drog med uppåt-effekter. The perfect combo enligt mig. Noradrenalinet t.ex. stimuleras och kan vara det som ger en uppåt-känsla för vissa. Citerar för bättre förklaring: "it has two different mechanisms, 1. first, it binds to the μ-opioid receptor, 2. second, it inhibits the reuptake of serotonin and norepinephrine."

Jag personligen blir 100% ångestfri i hela kropp och själ, total eufori, hela bröstkorgen varm av lycka och jag är avtrubbad från alla känslor. Vissa tycker det är en nackdel men jag tycker bara det är helt underbart då jag slipper känna oro, depression, nervositet, bekymmer. Spärrar lossnar i hjärnan. Känns bokstavligt talat som att alla problem rinner av ens axlar. Tänk en orgasm som utlöser sig inuti dig, precis som när en badbomb kommer i kontakt med vatten, nej, inte som känslan på mdma, utan något helt oförklarligt underbart.

Allting i vardagen blir kul, alla måsten blir nöjen. Jag blir väldigt social, kan prata i timmar då mitt huvud är så mosigt att blygheten försvinner. Att vara produktiv och prestera fungerar fint för mig, samtidigt som jag kan sjunka ner i soffan/sängen och känna att göra precis ingenting är det absolut skönaste jag kan göra. Tram fungerar både i sällskap och som ensam, enligt mig, men har hört att vissa inte alls tycker det är en så social drog.

Eftersom jag kan känna mig både sänkt och pigg/motiverad så är det verkligen världens bästa vardagsdrog! Jag blir som jag vill vara - och önskar att vara - under ett tram-rus. Det är heller inte en drog som gör mig avvikande för omgivningen, på t.ex. mdma, för mycket amfetamin, benzo eller bara lite alkohol så fungerar jag inte speciellt bra rent socialt, jag är uppenbart påverkad men på tram märker ingen. Ok, kanske om jag noddar iväg på någon buss, men jag brukar oftast veta/känna av vart och hur känslan på tram far iväg.

numbing the pain for a while will make it worse when you finally feel it

Jag känner mig så himla nedbruten; så minimal i hjärta och hjärna men så avskyvärt maximal i kropp och skinn. Försöker omvandla mål till delmål, krav till kanske, göra alla dom där stora huvudrubrikerna som lyser rött framför näthinnan på mig till mer hanterbara, till små beståndsdelar som långsamt får byggas upp till en huvudrubrik i sinom tid, efter bästa möjliga psykiska tillstånd.

Men hur smått jag än börjar bygga ihop mitt liv, min vardag så raserar det alltid ändå. Hinner inte ens bygga en mening, lägga en punkt, innan texten raderas och suddas ut. Back to square one. Jag kan omöjligt göra mindre, ta bort mer ansvar eller orka köra på hårdare, än vad jag i nuläget gör. Och nuläget är katastrof, nuläget är nollställt och när folk säger att jag ska göra mindre för att sedan kunna orka mer så känner jag bara att det finns inte mindre att göra och det kommer inte finnas mer att orka.