2016-08-23

mental illness is feeling “bad” but not being able to say which emotion it is or even describe it

Jag vet inte varför jag alltid sätter mig i situationer jag inte vill befinna mig i som tex: jag är inte kär, ändå planerar jag att flytta ihop med människan, jag gråter dagligen över han där som jag egentligen vet att jag fortfarande är kär i, han som tog min själ och hela mitt inre och kasta i papperskorgen, jag registrerar mig som anhörig i klassen på högskolan fastän jag vet att jag inte vill plugga till just ssk, inte är redo att plugga och inte kommer fixa att plugga rent psykiskt.

Jag mår som en smutsig, liten trasa utan mina reductil men jag fortsätter utan dom eftersom jag ÄNTLIGEN efter flera veckors testomgångar kunde känna på e igen, det var det värt men jag förstår nu att jag inte kunnat känna innan, då gick jag ju ständigt runt e:ad och helt galet stimulerad, sån sjuk tillfredsställelse i hela kroppen, det märks att den är borta nu.

Vet inte hur jag ska överleva livet utan den där jävla meth-kapseln varje morgon, den behövs ju samtidigt som den inte fungerar i längden livet ut, bara någon månad per halvår liksom, men den gör mig levande och fungerande och mänsklig. Utan den resulterar i 1. kalorier i min mage vilket resulterar i 2. ångest i min kropp vilket resulterar i 3. dödslängtan i mitt huvud vilket resulterar i 4. en människa inlåst på psyk.

What to do without meth och with meth, what to do without e?

2016-08-22

2016-08-17

serotonin

Jag har de senaste veckorna poppat helt orimliga mängder e, runt ett dussin per omgång, och har vid varje tillfälle känt ingenting alls. Serotonin-depåerna är tömda, helt slutkörda, utbrända, förstörda, förbrukade och omöjliga att reparera. Jag tänkte, och trodde att, är jag så deprimerad och självmordsbenägen att inte ens 10 e öppnar upp barriärerna i min hjärna så kan jag lika väl dö här och nu, i skrivande stund, om det innebär att jag aldrig mer kan känna varken lycka, kärlek eller glädje som en vanlig människa igen.

Men, jag har inte poppat helt orimliga mängder e tidigare, jag har inte missbrukat någon drog och jag har inte under några som helst omständigheter vidtagit några som helst hjälpmedel som har kunnat skada den tillförseln av känslor inuti mig. Så föll polletten ner häromdagen när jag insåg att jo, visst fan, reductil är centralstimulerande och vad har jag gått på konstant sedan psyk och mitt självmordsförsök, vad har hållit mig uppåt och socialt fungerande, vad har hållit mig vid liv och varit mitt bränsle när jag passerat dag efter dag utan kalorier?

R-E-D-U-C-T-I-L!

Stupid lil me, nu makes allting så överdrivet mycket sense att det känns skrattretande att jag inte hittat svaret tidigare när det är så kristallklart som det är. Blev nämligen påmind rätt nyligen om tiden på psyk och kom att tänka på hur jag inte ens hade gjort färdigt mina planer för försök nummer två, eftersom jag bara susat förbi med maximal fart i min hypomani och aldrig riktigt tvekat, stannat upp, reflekterat, övervägt på att dö igen. Döden, skulle inte den vara närvarande med mig?

Hur har jag kunnat leva vidare efter psyk när jag omöjligt kunde leva vidare innan psyk? Hur har jag kunnat känna på 1 e innan psyk och hur kan jag inte känna på 10 e efter psyk? Vad är skillnaden då och nu?

R-E-D-U-C-T-I-L!
Kan jag sluta gå fucking upp i vikt eller?????????????????

För i helvete, kropp-jävel. Stå fucking still eller gå neråt. Fucking fuck fucking fuck fuck.

2016-08-09

don't drink and drive, take acid and teleport

Har en hel hög med positiva saker i mitt liv just nu (positiva ur självdestruktivitetens perspektiv) men trots denna hög så vill jag ingenting som innebär min fortsatta existens och det är så svårt att förklara och framföra, det går inte riktigt för andra att greppa hur denna hög som jag samlat på mig och byggt upp inte bidrar till ökad livslust? Jag har överlevt mitt vidriga sommarjobb och lyckats hålla min LW, jag har ett tryggt lager av lyrica, tram, reductil/meth och tjo, jag har hittat en hyfsat pålitlig dealer till e, jag har hittat min soulie på alla plan men självklart ska jag känna fucking noll till han för det vore alldeles för trevligt om man var kär i någon bra och jag har kommit in på sjuksköterskeprogrammet i år igen, denna gång i borås.

Jaha, allting är bra, allting är enligt samhällets levnadsvision och normer rätt, äs är kalasnöjd och någon bekräftar mitt vidriga bekräftelsebehov 24/7 utan att jag ber om det, men ändå, ändå vill jag ingenting och vad ska någonting vara bra för när döden är bättre? "Plugga till ssk om du verkligen vill" säger folk och den är bra lustig den repliken för jag vill ingenting så jag kan inte gå efter vad jag vill, enda gången jag gjort det slutade på psyket sååååå ja, nej, det finns ingen vilja att rätta sig efter, förhålla sig till. Jag stänger av alla tankar, känslor, funderingar när jag är inne i min hypomani och när jag kommer ur den tänker, känner, funderar jag på allt till den grad att jag måste dö, däremellan och därigenom finns aldrig någon vilja att lita blint på.

2016-08-01