did you miss me enough to drink or did you drink enough to miss me?

Jag har länge velat skriva av mig, gud vad jag saknar att skriva av mig, men min förmåga att leka med ord - som alltid innan har fungerat som ångestdämpande - har nu bara blivit ännu ett ångestmoment. Nykterhet, människor, känslor och min kropp är de övriga ångestmoment jag tvingas handskas med, inte för att jag handskas med dom, inte ett dugg faktiskt, snarare flyr dom; varje del för sig, men det är liksom bara ångestmoment efter ångestmoment i mitt huvud vilket gör att mitt skrivande låser sig.

Det är höst nu igen, september, jag återupplever den 9 september 2015 bakom stängda ögonlock och tårkanalerna har nog inte fått vila en enda dag den här månaden, dom lär nog inte få vila på ett bra tag heller om hela den här hösten ska vara en spegelbild av förra årets höst, mitt psyke verkar ha bestämt sig för det iallafall. Jag är fortfarande kär i han där som förstörde mig, som gjorde mig till små smulor av smutsigt, billigt pulver och vi sågs häromdagen.

Han var fin och det gjorde ont, det gjorde så jävla, jävla, djävulskt ont, så ont att jag bara blir trött i hela kroppen när jag tänker på honom, är så matt och totalt slutkörd för orkar inte känna såhär, energikrävande jävla arbete att vara kär i sin dealer. Utöver det har jag lyckats trassla in mig i ett förhållande med någon annan, gått upp 4-5kg från min LW, haft två krampanfall på tram och önskat livet ur mig allt för många sömnlösa nätter. Tjock, självmordsbenägen lögnare lever vidare.

if you look for perfection, you'll never be content

Två fingrar runt överarmen, visserligen tummen och långfingret, visserligen sådär alldeles precis så att dom nuddar varandra, men ändå; två fingrar runt överarmen. Två händer runt låren en bra bit ovanför knäna, en krona som kan balanseras på nyckelben, svarta ögonlock, håriga kinder, en tumme och ett pekfinger runt handlederna och nästan, nästan en tumme och ett pekfinger runt fotvristerna. Det går bra igen på reductil, det går dåligt igen så fort jag ska knarka annat och gå av reductil.

Jag vill inte knarka annat men livet är begränsande och ensamt på reductil, det är en sådan isolerande drog för min del. Ångesten är lika påtaglig oavsett substanser i kroppen, jag kommer inte kunna fly den här ångesten för något i världen, bara genom att då fly hela världen i sig men hur lyckas man? Överlevnadsinstinkten är en inbyggd autopilot som är väldigt, väldigt svår (trots dödslängtan) att sätta sig över, att stänga av, att gå emot. Metod 1 gick inte, hoppas metod 2 går.

drugs kill slowly, but i have time

Gick på rave förra lördagen och råkade ta en överdos av e, det var riktigt vidrigt faktiskt, sedan råkade jag flöddra bort hela veckan fram tills denna helg då jag vaknade ur min benzo-dvala med 0 minne av vad som hänt alla dagar, sedan en överdos av e på fredagen, sedan en överdos av tramadol (krampanfall) på lördagen där jag var så nära ett 112-tillstånd men jag tvingade mitt sällskap att låta bli att ringa när jag väl hade vaknat upp från att ha varit medvetslös, och nu är jag på reductil igen sedan igår.

Jag borde lugna mig gällande alla substanser samtidigt som jag vet att den här kroppen tål fan i mig allt, känner mig så odödlig som överlever alla störda mängder droger, alla år med äs, alla utsatta situationer. Vill aldrig mer ta tramadol efter den överdosen samtidigt som jag sitter här och bara hmmmm, men det är ju så skönt annars? September nu, oktober snart, förra årets september framkallar dåliga minnen och samma gamla döds-ångest är nu tillbaka åter igen. Jag hatar förra årets september men vad jag hatar ännu mer är att jag saknar förra årets september.

people can't wait to be happy popping pills when they're sad forgetting that feeling good, means also feeling bad

Jag vet inte hur jag ska lyckas bli smalare, vill väga 35 men väger inte ens 45, så värdelöst värdelös. Mår nästan lika brutalt vidrigt som under min tram-AT, nästan nästan, och då är det nära dags-att-dö-ångesten. Orkar inte mer här i livet egentligen men använder alla distraktionsmetoder och moment jag kan hitta, tom människor får utnyttjas och missbrukas bara för att slippa känna efter hur jag känner, vill inte veta vad rösterna i mitt huvud har att säga.

Var hos läkaren i veckan pga något icke-ätstörningsrelaterat, dock tog dom trots det min längd och vikt och jag sa "jag vill inte" när dom hänvisade mig till vågen, "du kan ju alltid titta bort eller blunda". Idiot, vad hjälper det? Vill ändå inte att DU ska veta, bara jag får veta. Inte ett ord, en uppmaning till något, en dömande blick, ingenting. Jag vet att jag inte är smal och nu måste jag på rave på lördag och jag vill mest bara ta mina reductil tills hjärtat hoppar ur kroppen, det vore det enda trevliga.

1 år sedan idag:

visst har man varit runt kvarteret, observerat ett och annat
ständigt anandes att kanske inte blir man jätte gammal
jag har tagit hela grammet, sällan varit den som bangat
ofta handlat huvudlöst och skitit samma utan tankar
så många jag har sett som bitit dammet
är det fan ett mirakel att man inte riktigt genomskådat charmen med:
koks, e, heroin, lsd, amfetamin, öl, te, koffein, sprit, mat, nikotin, kokiana hette fin, flödder, antihistamin, vitt vin, ketamin, thc, kristallin
man gräver gropen eller klättrar upp på högen
finns ingen delad vårdnad i ett äktenskap med döden
så visa röven eller lite het på glöden
jag var lite het på gröten så det hela blev ju grövre
själv är bäst att bedöva så jag rörde runt i grytan
men ju mera jag bedöva desto mer kom upp till ytan

it's kinda like she wants to take care of everyone but nobody wants to take care of her

Som den yngling och mes jag är så har jag börjat på reductil igen, det gick väl ändå 2-3 veckor utan, men pallar inte gå upp i vikt mer, inte heller orkar jag känna konstant hunger och den eviga kampen att alltid kämpa emot impulsen att följa hjärnans signaler. Jag är ingen duktig ätstörd, har aldrig varit och kommer aldrig bli, jag klarar inte långa fastor utan substanser. Dag 2 nu och mår så illa men älskar känslan, den är så plågsamt skön, känslan på amfetamin x90349034030 i jämförelse.

Men eftersom jag ska ta e till helgen så måste jag gå av IGEN, vill inte samtidigt som jag gråter när jag tar e och känner 0, så måste måste måste. Egentligen vill jag inte gå på rave eller göra någonting alls, förutom att reductil:a bort min existens i min hypomani, så bra i sig är dessa pills. Antagligen går jag på dom igen efter helgen, tänker att mitt lager på 3-4 månader kan lika väl förbrukas nu än förvaras till senare.

she's sweet, but she's fucked-up

Rent ätstörningsmässigt mår jag så piss, det gick kanoners innan jag gick av reductil, då droppade kilo efter kilo varje dygn och jag behövde aldrig ens besvära mina tankebanor med att fortsätta svälta utan det gick per automatik. Det kunde gå dagar och veckor på bara 1 kopp te och jag hade inte en enda mardröm om mjukt bröd eller friterade pommes.

Nu när jag gått av reductil för att kunna uppleva e och mdma igen så börjar det kännas ovärt om det ska kosta mig min drömvikt och min drömkropp. Gått upp nästan hälften av allt jag gått ner och det får mig att aldrig våga visa mig igen, så äcklad och så äcklig, förstår inte heller hur jag ska gå ner detta igen, det går inte på naturliga vägar, aldrig någonsin.

Vill börja med reductil igen när jag nu ändå har köpt på mig ett lager, innan innehållet i dem kanske blir dåligt/verkningslöst, men min pojkvän vill verkligen inte det då han också fått bilden/intrycket av att reductil är värre än alla droger på hela listan. Samtidigt, vad ska han med mig till när jag kommer hamna i min vanliga hetsa-och-spy-cirkel när jag går upp i vikt?