2016-12-08

vad jag bryr mig om nu är att aldrig ge hjärtat rakt ut

Igår köpte jag 10 kartor tram för 2800kr!!!!!! Det är helt sinnessjukt överpris, nästan 3000 och 10 kartor borde rimligtvis ligga på 1000kr, men aja, inte kan jag tacka nej precis eftersom jag måste ha mina tram, det är det enda som får mig att överleva just nu. Försöker desperat hålla vikten men det är en omöjlighet, ännu svårare är det i sällskap av andra för då blir mat så påtvingat, inte heller vill jag leva isolerat och på mitt rum varenda dag, men det är så det får bli om vikten ska hållas. Rätt så meningslöst liv, att ständigt kämpa för att bli smalare och smalare, men jag kan inte göra någonting som smal, jag kan inte ha ett liv för ett liv innebär: att äta mat, att orka göra saker, ha energi och lust, socialisera sig och slita på en arbetsplats.

Jag funderar på att dö dagligen, det vore det allra bästa i det långa loppet. Jag vill inte bli frisk från min ätstörning och all annan skit bottnar i min ätstörning så det känns som att mina händer är bakbundna och jag är fast, får inte upp knuten på repet. Är så destruktivt kär också och han försöker smyga sig in i mitt liv igen och jag har kämpat hela året för att inte falla dit, det gör så ont och jag vet att jag ingenting tjänar på att medvetet utsätta mig för sårbarheten, men ändå gör jag det, ändå vill jag. Klantig eller korkad eller lite både och? Självmedicinerar och sätter mitt sinne i en dåres händer, samma gamla skit som förra vintern och samla gamla skit som är mitt liv. Låt mig dö utan lidandet inför det, det är det enda på min önskelista i jul.