2017-01-20

ortorexi

Någonting jag är sjukt stolt och tacksam över är att jag har tagit mig ur ortorexin som jag var fast i från ungefär 17 år till 21 år. Jag var inte lite fast heller, jag var slaviskt fast, jag var manisk och uppslukad av ortorexin, hela mitt liv och hela min värld kretsade kring träning, kalorier, förbränning, protein, dietmat, löpning. Jag har haft alla former av ätstörningar, jag känner mig i grund och botten mest som en bulimiker, men jag har lidit av dom alla: ortorexi, bulimi, anorexia, hetsätningsstörning. Den absolut värsta av dom alla formerna är helt ärligt ortorexin, sedan kommer bulimin. 

Jag har aldrig hatat något så mycket som mitt träningstvång och min ätstörning har aldrig varit så påtaglig eller så ihärdigt jobbig som under dom 5 åren. Jag sprang 2 mil per dag, jag fick bara äta havregrynsgröt, knäckebröd och frukt, jag fick bara dricka vatten, jag var tvungen att gymma varenda morgon, jag var tvungen att förbränna minst -1500kcal per gympass, jag skolkade från skolan flera dagar i veckan för att ens orka träna utan mat i magen, jag fick benhinneinflammation om och om igen pga att jag aldrig lät benen vila och läka. Jag var en evighetsmaskin som bara gick på autopilot och det enda värda med vardagen var att hinna få avverka ett träningspass eller en löprunda, annars kom ångesten krypandes.

Nu tränar jag aldrig och jag är sååååååååå lycklig över det, jag känner mig så fri och jag vill aldrig mer gå tillbaka till den perioden av min ätstörning, jag hoppas innerligt att den inte återvänder, man vet ju aldrig med äs hur hon väljer att fungera, men just nu känns ortorexin väldigt väldigt långt bort för min del. Just nu är det anorexin som styr och ställer och jag trivs förvånansvärt bra med min ätstörning i dagsläget. Jag sa upp mitt gymkort förra året och har inte tränat sedan dess, har fortfarande BMI: 15 och nu har jag dessutom så mycket frihet och så mycket tid till att göra annat än att stå på gymmet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar