Konstant migrän. Dimsyn. Yrsel. Illamående. Blodsockerfall varje gång jag reser mig upp. Varenda gång. Så mycket blodsockerfall att det blir helt blått framför ögonen, ser ingenting i några sekunder och måste hålla i mig i något eller sätta mig ner igen. Tar flera minuter att resa sig upp eller förflytta sig. Värk bakom ögonlocken. Apatisk. Nollställd. Gråter. Stirrar in i väggen. Gråter igen. Orkeslös. Muskelvärk. Torr hud. Sprickor och flagnande fläckar överallt. Torra läppar. Muntorrhet. Känslokall. Känslolös. Konstant migrän, åter igen, denna konstanta migrän välkomnar mig inför varje ny dag.
Detta är resultaten av min ätstörning, detta är vad jag får medan jag ger hela min själ, mitt liv, mitt engagemang och mitt psyke, detta är vad jag får tillbaka i gengäld. Jag vill inte klaga för under dessa 11-12 år är det först nu som jag gillar min viktnedgång, jag är inte nöjd, inte på långa vägar, men jag trivs ändå mer i denna kropp än i min förra jag fick kämpa med att gå ner ifrån. Så, att klaga vore fel, men ätstörningar är verkligen förbannat jobbiga. Och att må såhär, psykiskt och fysiskt, gör så ont, dygnet runt, men jag vågar ändå inte äta, ännu mindre bli frisk. Mitt huvud dödar mig. Bokstavligt talat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar