nr. 2:

När jag började gymnasiet så köpte jag också ett gymkort i samma veva, tror det var år 2012 och med en gång så sattes min ortorexi igång. Jag blev besatt, manisk, förstörd och uppslukad av träning och mitt gym. Bytte också ut mina fastedagar och hets-helger mot ett vidrigt nyttighetstänk som var så galet kontrollerat av kalorier och näringsämnen att jag bara ville gråta varje gång jag skulle koka min havregrynsgröt eller leta efter ett knäckebröd i affären som var det mest hälsosamma. Det har alltid varit mängden mat som styrt min ätstörning, det har alltid kvittat om det varit nyttigt eller onyttigt. Kvantitet före kvalité, men nu byttes detta drastiskt ut.

Jag skolkade minst en dag i veckan från gymnasiet, ibland flera dagar, för att kunna orka träna mer, längre och oftare. Då mitt syfte med att gymma enbart var för att kunna gå ner i vikt så var den enda träningen jag gjorde (och ville göra) löpning. Jag sprang 2 mil per dag ända tills jag fick benhinneinflammation och inte kunde springa mer. Vila var något jag omöjligt kunde tillåta mig själv, så varenda gång jag försökte börja springa igen kom benhinneinflammationen tillbaka och gjorde bara ondare och ondare vid varje försök. Jag gick ner några x antal kilon i perioder genom min löpning och var i perioder under gymnasiet i årskurs 2 och 3 smalare än jag tidigare lyckats bli. Första gången jag lyckades gå ner var nog runt 2012 eller 2013, vet att jag tog studenten 2013 och då hade jag redan gått ner 1 eller 2 gånger tidigare så någonstans kring dom åren var det.

Men min benskada gjorde det omöjligt att hålla viktnedgången konstant, jag var knäckt och vägrade inse att jag hade träningsförbud från att springa, jag fick inte utföra konditionsträning och vad var då meningen med träning? När jag började gymnasiet var också perioden då jag började att spy upp all mat, då bulimin verkligen vaknade till liv på riktigt, det var även kring denna tid som jag köpte min våg, hittade alla ätstörda bloggar, lärde känna många andra ätstörda via internet, hittade till folk som var likasinnade och fick grymt mycket mer insikt i min sjukdom, innan var jag inte så övertygad om att jag var sjuk då jag alltid kände mig för tjock för äs, men vid åldern 16-17 vågade jag se hur mycket äs hade kontrollerat och förstört mitt liv.