i’ve been so used to feeling depressed that being happy for long periods of time makes me uncomfortable

Jag mår såååååååååååå sinnessjukt dåligt fysiskt och jag vet inte vad det beror på; om det är mina nya tram jag precis gått över till, om det är min låga vikt (OBS: jag tycker inte den är låg) eller om det är min dagliga missbrukning av dulcolax. Börjar ifrågasätta hur värt detta livet är, för jag, jag är inte ens en människa, jag är ett levande lik liggandes raklång i soffan eller i sängen, ett levande lik som inte klarar av minsta lilla, på fullaste allvar, minsta lilla tar alla mina krafter. Det är pinsamt, det är mer än pinsamt och jag försöker komma på hur jag ska klara av att fixa ett heltidsjobb när spyan ständigt ligger och lurar i min halsgrop, när migränen får mig att gråta, när att gå fem steg gör mig orkeslös, skakig och svag? Nej, jag vill aldrig bli frisk, men jag vill ha tillbaka min ork på vikt 46, jag vägrar tro på att denna vikt skulle vara så farligt låg att jag skulle vara såhär kraftlös, det måste finnas en annan förklaring som inte är viktmässigt relaterad. Det måste finnas en förklaring följt av en lösning som inte innebär ett endaste gram viktuppgång.

Idag i affären med mamma kunde jag inte ens stå upp i kön när vi väntade på att betala, jag letade efter en "här kan du vila dina trötta ben" stol, jag skulle bära bort den så att den stod närmare kön mamma var vid och medan jag bar den gick en äldre, krasslig herre förbi och sa "jag trodde du bar den till mig" och jag orkade bara svara med ett litet leende, sedan satte jag mig helt utmattad. Egoistiskt kanske, men mina ben höll på att falla ihop under mig, jag är faktiskt som en äldre, krasslig herre bara att jag är förklädd i en 23-årings kropp. Men seriöst, att vara helt utmattad av att försöka stå upp i 5 min i en kassa-kö? På apoteket hade vi nummer 103 på att hämta ut recept, receptionen var på nummer 98, jag var svimfärdig, spyfärdig, illamående och benen skakade. Jag fann direkt en liten stol i ett hörn att sitta på för jag kunde omöjligt stå upp genom alla dom kund-numrena, hade på riktigt satt mig rakt ner på golvet om ingen stol fanns för så svag är min kropp. Jag skäms så otroligt, ofantligt, löjligt, brutalt mycket att jag helst aldrig tar mig utanför husets dörrar.

Jag har ett konstant illamående som antagligen kan vara pga tram, jag har konstant migrän som antagligen kan vara pga vätskebrist och att jag inte äter, dock äter jag faktiskt ibland, men oregelbundenheten och svältveckor kanske inte får migränen att försvinna? Ipren hjälper inte ett skit, hur ska man få migrän-medicin som verkligen fungerar? Jag kan ju inte ens resa mig upp ur sängen utan ett blodsockerfall, jag kan inte ens gå ner för trappan utan att bli andfådd, ska jag hämta posten måste jag direkt få sätta mig ner och återhämta mig i tio minuter, så hur ska jag ta mig till en vårdcentral och fråga efter migrän-medicin? Sedan har ätandet blivit allt mer svårt för mig, jag har haft år av ortorexi då det nyttigaste, kalorisnålaste var det viktigaste, jag har haft år av bulimi då hetsa och spy var ett starkt självskadebeteende, ett ofrivilligt tvång att äta så mycket som möjligt så snabbt som möjligt, och en oförklarlig förkärlek och längtan efter att få spy upp allt, men nu, nu finns det ingen mat som intresserar mig. Antagligen pga det konstanta illamåendet. Tack för det?

Vet att jag har B- och D-vitaminbrister i min kropp, det har dom tagit prover på och jag ska om några veckor ta nya liknande prover för att se vad mer som saknas i min kropp. Tydligen är det farligt med dessa vitaminbrister. Men det måste också vara någon galen saltbalansrubbning som gör min kropp så skör som den i dagsläget är? Eller så är det kanske bara trammen i kombo med vikten som trasslar till det? För på sibutramin i somras, på exakt samma vikt som nu så mådde jag bra, jag var kanske inte den bästa människan på arbetsplatsen, men jag arbetade och gjorde mina uppgifter, kunde ta hand om de andra sjuka, kunde åtminstone stå upp i mer än 1 min och kunde socialisera mig utan ständiga sura uppstötningar, kväljningar och mini-attacker inför ofrivilliga spy-omgångar. Jag kunde flänga fram och tillbaka till Skåne varenda vecka mellan de få dagar jag inte jobbade, jag kunde bo hos syrran och ha ork att städa där, jag kunde hitta på saker och vara ute och delaktig i aktiviteter med vänner jag hade då. Det fungerade, vad fan har hänt nu som inte fungerar?

not feeling accepted can be a symptom of not accepting yourself. don’t seek the attention of others. find your own approval

Hej bloggen! Försöker bli bättre på att blogga, även om jag vet att ingen ens läser detta så försöker jag bli bättre, bättre på att skriva av mig, jag skriver flitigt i min dagbok, men när mitt huvud arbetar snabbare än vad min hand hinner skriva så underlättar en blogg enormt. Jag går på tram dagligen, köpte precis på mig ett nytt lager - 200st 200mg tabletter för 4000kr - som antagligen kommer räcka till ungefär slutet av april? Dessa tram var inte alls lika bra som dom förra jag köpte, jag köper alltid av samma tram-kran, jag älskar honom och är honom alltid trogen, är ju aldrig hans egna fel att alla tram är tillverkade på olika sätt, att dom kommer från olika land och att dom kommer från olika företag och därför ger olika bra effekt eller rus, överpriset kan jag ju alltid vara missnöjd över men han vet vilken tram-torsk jag är så jag förhandlar aldrig om priset han ger mig.

Iallafall, det jag skulle komma fram till var att: jag tar tram dagligen, varje morgon och under hela dagen finner jag välmående, ångestlindring, eufori, avtrubbning, sinnesro och alla sådana positiva egenskaper opiater ger, sedan somnar jag gott på dom, noddar iväg i drömmarnas land. Men, det stora MEN, är att jag nu för 1-2 veckor sedan varje morgon innan jag tar min start-dos av tram börjar känna en liten smyg-start av att min hypomani är på ingång. Min OCD är alltid konstant närvarande såklart men den har gått över till extrema tvång och tvångshandlingar, som den brukar göra under manin, OCD:n blir lite mer uppmärksammad helt enkelt. Springer omkring, pratar med mig själv, orkar skriva längre sms, känner att min hjärna är på en liten högre nivå än när den är i den mörka djupa avgrunden, den avgrund som den varit i det senaste, min bipolära dipp som har styrt min hjärna i flera månader nu.

Men för att klargöra är jag fortfarande i min dipp, jag har bara fått en liten förvarning av min kropp att hypomanin börjar träda fram, men jag försöker motverka det genom att dagligen ta mina tram så att jag stabiliserar mitt mående och sänker min mani och inte behöver bli rent av galen. Det kanske låter korkat eller idiotiskt, för vem vill inte vara hypomanisk? Men jag har ett sådant strategiskt, välplanerat, strukturerat schema uppgjort för mig själv: i mina dippar tar jag opiater för att inte ta självmord, kring sommaren när hypomanierna brukar träda fram då går jag över till sibutramin för att påverka, upprätthålla, öka och trigga igång manin ännu mer, ännu hårdare. Det kanske också låter korkat eller idiotiskt, för vem vill förvärra en redan fullt igångsatt hypomani? Well, jag vill det, för att dra ut längden på den, för att orka sommarjobba, för att jag lever på amfetamin och sibutramin och allt som är uppåt när sommaren är här, för att min hypomani är det enda som gör mig till en människa genom samhällets definition av en välvårdad, välfungerande människa och därför tar jag mer än gärna sibutramin för att boosta min hypomani så länge det bara går.

På sommaren kan jag vara rent av galen men nu i dagsläget kan jag inte vara galen, inte under höst och vinter. Dock är det sällan jag blir manisk under höst och vinter, det kan ju hända någon gång, men är sällan. Men både min egna hypomani och både effekten av sibutramin är två effekter som avtar efter en viss tidsperiod, båda delarna fungerar inte för alltid och håller inte föralltid, hypomanin försvinner pga det är så sjukdomen fungerar och är och sibutramins effekt försvinner pga tolerans byggs och du måste därför ta ett uppehåll alternativt gå av substansen några månader för att få tillbaka effekten och ruset. Vilket jag gör när det väl blir höst/vinter igen, då går jag tillbaka till opiater som är min andra bästa vän i drog-väg. Så ja, nu har jag precis avslöjat en sjukt stor hemlighet jag aldrig avslöjat för någon i hela världen någonsin, mitt livsupplägg på hur jag får åren att gå runt, på hur jag står ut med ångesten och inte tar mitt liv, på hur jag orkar jobba några ynka 4 veckor och på hur jag kan hålla mina 46kg och på hur jag ibland kan ha ett socialt liv.

heroin is hell disguised as heaven

Vikt: 46.4kg
BMI: 14.3

Japp, idag visade vågen mig ännu en ny LW, det är helt otroligt faktiskt för jag har haft min platå i månader, i år nästan. 45kg har varit min dröm sedan jag var 12 år gammal och nu börjar den drömmen närma sig mig, den ligger liksom bara 1kg och 9hekton ifrån mig. Kan man bli mer lycklig? Svar: nej. Idag är en bra dag och jag ska fortsätta svälta, det rullar på riktigt bra denna fasteperiod som jag är inne i just nu, dagarna går långsamt och plågsamt förbi men min hunger och mitt ätande uteblir till 100% och det är allt som räknas, eller hur? Det är allt som räknas här i livet - att inte äta. Jag får ta och tacka opiaterna som jag fyller min kropp med för dom gör så att min hunger inte längre existerar, annars hade jag självklart varit mitt gamla bulimiska jag igen.

I mitt huvud nu finns det noll tankar på mat och det är en sådan magisk befrielse, det går inte ens att försöka förklara eller beskriva faktiskt, bara dom som gått igenom perioder av att hetsa och att spy varenda dag kan nog sätta sig in i hur skönt det är att slippa dom perioderna. Slippa illaluktande fingrar, slippa behöva rensa toaletten eller duschen, slippa maniskt städa köket så det ser orört ut, slippa köra fingrarna långt ner i halsen tills det bara kommer upp några ynkliga droppar saliv, slippa känna tvånget att aldrig vara färdig med att spy fastän man vet med sig att man spytt upp allt, även all kroppsvätska. Ja, då går jag gärna och gladeligen på opiater varenda dag om resultatet är min drömvikt och min befrielse från min bulimi och ortorexi. Thank you drugs.

saying “you don’t have anything to be depressed about, your life is great” is like saying “what do you mean you have asthma, there is loads of air in here"

Denna månad, mars månad har viktmässigt sätt varit en riktigt bra månad, i övrigt har det såklart varit en månad av ångest och nattsvart mörker, som cirka varenda månad varenda år är, men viktmässigt har jag hållit min LW i flera veckor nu och det är väl det enda jag har att vara stolt, nöjd och glad över. Jag hade min fina LW kring februari 2016, kring juni till augusti 2016 och nu kring februari och mars 2017. Däremellan har jag dock aldrig gått upp till min HW, jag har bara pendlat kanske 1-4kg från min LW, absolut inte mer, men vad jag menar är att jag i dom perioderna inte hållit min LW i stenhård balans. Jag vet även att jag nådde min LW för första gången kring hösten/vintern 2015, det var då kilona började skalas av från min kropp, det var där processen drog igång på riktigt. Innan har träningsperioderna mellan 2012-2015 gett mig en någorlunda LW men det var tillsammans med en evig jojo-bantning och det var aldrig att jag kom till en LW som var bestående under en längre tid, heller aldrig att jag kom till den här LW:n som är min absolut lägsta.

Så från 2015 fram tills nu har jag hållit min LW i kontroll. Denna månad har min vikt varit bra, wow jag har aldrig aldrig ALDRIG kunnat säga till mig själv att min vikt varit/är bra men när jag verkligen innerst inne försöker tänka ur ett friskt perspektiv så vet jag ju att egentligen så är den bra, jag borde vara nöjd och äs borde också vara nöjd, hennes girighet att vilja gå ner ännu mer borde lugna sig lite. Jag menar mest att jag borde "passa på" att njuta och stanna upp och leva lite i denna vikt och i denna kropp, inte fokusera på att skynda mig mer neråt. Försöker av hela mitt hjärta hitta någon slags acceptans i vad spegelbilden visar mig varje morgon, jag vet att acceptansen aldrig någonsin kommer kunna komma så länge min ätstörning sitter på min axel och nedvärderar varje centimeter av mitt yttre, men jag vill ändå kunna vara åtminstone lite glad av min LW. Annars vore målet att nå sin LW rätt så meningslös? Väger 48kg och har sagt till mig själv att så länge jag är under 50kg då ska jag "passa på" att vara stolt, nöjd och glad.

hell is a place where the walls are made of mirrors and you can never close your eyes

Hej bloggen! Jag har trasslat till mitt liv ännu mer, jag trodde faktiskt inte att det ens var möjligt att kunna sjunka längre ner i gropen av självdestruktivitet men jag har bevisat för mig själv att självdestruktivitetens grop tydligen inte har någon botten och jag har därför bara sjunkit, sjunkit, sjunkit. Dels handlar detta om de nya dagliga drogberoendena som i sin tur sätter mig i ekonomiska knipor, dels handlar detta om den isolering jag upprätthåller stenhårt dag för dag och inte har den blekaste aning om hur jag ska bryta mig ur och dels handlar detta om alla droger jag inte kan klara mig utan. Det handlar inte längre bara om en kontrollerad, välstrukturerad tram-period för att sedan övergå till en lika kontrollerad, välstrukturerad sibutramin-period utan nu finns det så mycket andra droger som behöver tillföras, som börjar ta stor plats inuti mitt psyke och som börjar bryta sönder mig. Medvetenheten om att jag också går sönder rakt framför ögonen på mig och inte aktivt arbetar för att göra någonting åt det gör mig på riktigt rädd för mig själv, just pga att detta beteende går emot den OCD och de kontrollbehov jag slaviskt följer och alltid har upprätthållit och behöver upprätthålla. 

Detta stycke av text förstår jag makes no sense om man inte är inuti min hjärna så jag ska försöka förklara min trassliga situation med enklare ord: jag har blivit en benzo-torsk, något jag lovade mig själv som 15-16:åring att aldrig bli, det var nämligen runt den åldern då jag testade benzo och jag hade folk i min omgivning som upplyste mig om att benzo är det sista du ska/vill bli beroende av, det är den mest värsta/farligaste/idiotiska drog du kan falla offer för. Personligen ser jag hellre kokain, heroin, fentanyl, lyricas jävla rävgift som "bättre" än benzo. Efter att ha testat benzo i den unga åldern började såklart min kärlek för benzo växa redan då, men jag lovade mig själv att aldrig vidröra benzo igen, det var ett löfte jag höll stenhårt fast vid tills för några månader sedan. Det var väl rätt uppenbart egentligen att jag inte skulle kunna motstå föralltid, eftersom jag redan visste att jag älskade det sedan första test-omgången, men jag trodde ändå att jag var lite starkare än såhär. Tram-torsk, amfetamin-torsk, allt det är no biggie i mina öron och ögon, jag är hellre beroende av det än av benzo men nu är jag beroende av allt detta och jag skäms, skäms så mycket att jag inte ens velat erkänna det här för min privata blogg. Är också beroende av allt ångestdämpande; av lyrica, av stesolid, av alla opiater man kan komma över, av allt uppåt man kan komma över.

Är sämst, sämst, sämst. Verkligen sämst. Fattar aldrig hur det kunde spåra ur såhär. Att ha råd med piss-dyr tram per månad är en sak, men nu måste jag dessutom ha råd med lika stora mängder benzo för samma piss-dyra pris, och amfetamin för att orka livet utanför husets väggar. Mdma för att orka träffa män. Lyrica för att orka vara social. Ännu mera benzo för att slippa den generella ångesten. Ännu mera benzo för att kunna sova bort ångesten. Hur ska jag underhålla alla dessa beroenden när jag inte ens kan prestera korrekt på ett arbete för att min hjärna enbart maler på om döden, döden, döden? Hur får man tyst på en hjärna som vägrar samarbeta? Hur får man tyst på det svarta inuti en när det svarta bokstavligt talat är hela en? Nu blev detta inlägg enbart inriktat på mina nya drog-beroenden, tänkte ta upp min isolering som också trasslar till mitt liv ännu mer men det får nog bli ett separat inlägg om det. Detta inlägg blev alldeles för långt för att orka läsas men det är svårt att hålla sig kort när man är både trammad och benzad. Det är som när jag är manisk och pladdrar på i all evighet, fast minus att detta är en mani och bara komplett sinnesro istället, det är den bästa kombination jag för tillfället tar/går på. 

 

all pain and still no gain

Mår rent fysiskt så jäkla jäkla dåligt pga vätskebrist och svält, varenda ny dag innebär en ny migrän-attack och trots att jag vet att det botas med vätska och/eller mat så kan jag inte tillåta mig själv att få i mig något, det tar helt seriöst flera dygn att ens överväga tanken att tillåta mig själv att få i mig något och när jag sedan väl kommit förbi det stadiet om att tillåta mig kalorier så ska jag därefter tänka ut vilka kalorier, vilken tid på dygnet, i vilket sällskap, i vilken mängd etc etc etc. Ja, ni med en ätstörning förstår nog ganska exakt vilken komplikation och vilket stress-moment födointag och vätska är. 

Jag svälter varje dygn, eller kalla det fasta? Jag dricker iallafall min kopp te om morgonen och sedan går jag och lägger mig och inväntar nästa dygns te-kopp. Min kropp säger ifrån, inte min vikt för den har valt att platå:a och stå still och provocera mig, men allt i övrigt säger ifrån: huvudet, ont i alla muskler och leder, kan inte ligga bekvämt på något sätt i sängen, yrsel, blodsockerfall, illamående, ångestattacker. Min LW är nådd och jag borde strosa omkring på stan helnöjd och visa upp mig, men vad gör jag? Jag gömmer mig, jag gör ingenting, jag gör mig själv osynlig, jag blir mer introvert än vanligt och vågar inte kliva en meter utanför dörren; träffar ingen, känner ingen, gör inget, visar inget.

Min LW är nådd, jag svälter varje dygn och jag låter alla missa det, jag låter framförallt mig själv missa det. Är på min bästa vikt någonsin och jag kunde lika väl inte vara det. Om det är någon som förstår vad jag menar? Menar absolut inte att jag inte är glad över min LW och menar absolut inte att min LW är i onödan för det är den aldrig, men mitt fysiska mående börjar slita ut mig och jag hittar inte belöningen eller bekräftelsen på att det är värt att slita ut sig, för omvärlden är det såklart alltid värt men för mig själv, för bara mig själv och mina egna kritiskt granskande ögon? Ingen annan ser nämligen min LW. 

do you ever just wake up and think, huh i'm really not in the mood for human interaction today?

Jag började ta tramadol regelbundet runt hösten/vintern 2015, mitt första krampanfall kom dock inte förrän runt september 2016 så jag hade ungefär ett år fritt från krampanfall. Räknade också ut hur många gånger jag har krampat från då första gången fram tills nu och kom upp i runt 8-9 gånger, vilket är extreeeemt många gånger i mina ögon, eftersom ett enda krampanfall kan gå så in i helvete fel och innebär enorma risker och skador och jag har haft "turen" att klara mig igenom över 8 krampanfall i hyfsat ok skick - ska inte påstå att dom varit fria från den där dödsångesten du vaknar upp med efter att ha varit medvetslös i flera minuter och ska heller inte påstå att min kropp inte gjort ont exakt överallt i flera veckor efteråt och att min tunga inte blivit söndertuggad men i jämförelse med hur illa det faktiskt kan sluta så har jag haft enorm tur, orättvist enormt med tur. Samma som när jag hängde mig och inte fick syre till min hjärna för några minuter, det hade faktiskt kunnat ge permanenta skador i efterhand men även där hade jag enorm tur, orättvist enormt med tur.

Livet just nu: jag är fortfarande nere i min bipolära dipp, den är fortfarande riktigt stark och långt utdragen, eller dipparna brukar i och för sig vara under långa perioder, men jag motiverar mig med att ju längre tid jag tagit mig igenom den här dippen, desto närmare är tiden tills en ny mani, så jag väntar med höga förhoppningar på att tillståndet och tillvaron radikalt ska förändras. Mina vardagsdroger har ökat och blivit allt fler och fler, vilket bidragit till allt mindre och mindre pengar, vilket bidragit till mer och mer ångest, vilket bidragit till tvånget att sälja min kropp för att kunna ha råd med substanserna som håller mig flytande. Min dipp medför min dödsångest och denna dödsångest medför att jag sällan lämnar mitt hus, sällan rör mig ur sängen, sällan socialiserar mig och sällan upprätthåller konversationer eller kontakt med andra människor. Jag stänger av totalt, stänger ute allt, blockerar, ignorerar, blundar och ser förbi, ser ingenting annat än ångesten och den paralyserar mig och får min tankeverksamhet att jobba långsammare än... (ja, så långsamt att jag inte ens kan/orkar/hinner komma på en passande synonym till ordet av något som är långsamt).

siffror

Längd: 180cm

Vikt: 48.5

BMI: 15

Åh, självklart blir jag inte glad, nöjd, ser något resultat eller känner något njutbart, självklart vill jag bara ner mer, mer, mer, självklart vore 47kg ännu bättre för det innebär BMI: 14.5. Fast egentligen är jag den typen av ätstörd som inte ens bryr mig om siffror och mått, det säger mig verkligen ingenting, inte när spegelbilden ändå är ett groteskt äckligt vidrigt tjockt monster oavsett vad vågen visar. Så varför vore 47 bättre? 46? 45? Jag vet inte ens, det finns ingen logik i en ätstörning och jag finner heller inte någon logik i min konstanta strävan efter lägre och lägre siffror på den där jäkla vågen, jag bara fortsätter känna avsky och äckel och tror att mindre siffror är lösningen.