i hate the feeling when u really don't have any emotion. u feel so empty. you're not happy, you're not sad. you're nothing. when you'r mind is spinning but u can't feel anything

Hallå kära bloggen (om någon ens fortfarande går in hit längre efter mitt lååååånga break?). Dock har jag ju den här bloggen för mig själv så det kvittar om jag har några läsare, det är att skriva av mig och skriva ur mig allt som snurrar runt i den här missbildade hjärnan med nervceller som inte sammankopplas rätt som dom borde som är huvudsaken/poängen/meningen med bloggen min. Egentligen, allas hjärnor är unika, det finns ingen hjärna likt någon annans även om personerna man jämför med saknar någon form av diagnos; hjärnan är ändå personlig och helt unik till varje individs skalle, rätt fascinerande faktiskt.

Anyways, uppdatering: legat på min LW (45 kg, BMI: 13,9/14) under ett rätt långt tag nu det senaste. Bland alla mina psykiska diagnoser har jag ju också social fobi så det har ju varit rätt meningslöst att ha legat på sin smalaste vikt någonsin i kanske 1-2 månader och inte träffat en enda själ, ingen som har sett en liksom. Förutom min katt då, men jag tror att hon struntar i om jag väger 44-45kg eller 58kg (min HW). Har älskat min LW för den här gången har det inte varit lika kämpigt med att hålla den i schack, har tappat all hunger både som manisk och i mina djupa dippar, det blir mest té och kalorifri saft dagarna långa, så ja, jag har verkligen ÄLSKAT vad vågen har visat varje morgon.

Men som sagt, har heller knappt lämnat husets dörrar. I de stunder jag har gjort det har det enbart varit för att: möta upp dealers, ligga med någon jag inte vill ligga med bara för att mitt bekräftelsebehov vill hävda sig, möta upp ännu fler dealers eller punda hos någon annan än ensam hemma. Jag har dock en människa som har en speciell plats i mitt hjärta som jag så gärna vill dela mitt liv med, men personen i fråga verkar inte så fullt insatt i hur bipolära fungerar. Hen vägrar mig och min närhet om jag fortsätter punda och när jag är manisk vill jag bara FUCK ALLT och punda ihjäl mig, när jag dippar vill jag iofs också bara FUCK ALLT och punda ihjäl mig. För hen måste jag bli frisk först, fixa mig själv först men det är tyvärr ett litet problem i det hela:

1. "2 much is wrong with me and u can't do anything about that, u can't change it, u can't fix me cause i'm not broken, i don't need 2 be fixed okay? i'm me." //ian gallagher, shameless serien.

Som bipolär är det alltid upp och ner, upp och ner, vill bli frisk, vill dö, vill bli frisk, vill dö osv osv osv i all evighets evighet. Lägg på PTSD, GAD, OCD, social fobi och alla mina ätstörningar sedan 10årsåldern också så har man en fin och go levnadsvilja. Eller inte. Eller ibland. Den försvinner lika snabbt som den kommer. Lovar mamma och familjen att nu ska jag bli frisk, fri, aldrig mer knarka, nästa vecka vill jag leta upp närmsta bro och hoppa och köpa 500xanor och 3g ketamin. Slutsats: bipolär suger. Shameless serien äger.