2018-02-18

little white lie

Jag klarar inte av livet, verkligheten eller vardagen (kalla det vad man nu än vill) utan substanser, narkotika, knark eller droger (kalla det också vad man nu än vill) dagligen. Jag gör verkligen inte det, jag har försökt, jag har genuint (okej, kanske inte 100% genuint) gett det drogfria livet många försök, men just nu, där jag är i livet just nu så ser jag inte att det är möjligt. Kanske att möjligheten kommer senare i livet, inte för att jag har mycket hopp om ett drogfritt liv överhuvudtaget, men just nu finns det verkligen inte en chans för att livet ska kunna vara hanterbart utan några som helst tillförda "hjälpmedel" som jag hellre väljer att kalla det. Många kanske ser det som något sorgligt, något patetiskt men jag ser det verkligen inte på det sättet, jag ser det som mitt sätt att för tillfället kunna överleva, klara av alla svårigheter och motgångar, tills jag lärt mig att hitta andra hjälpmedel som kan hålla mig flytande ovanför ytan, men just nu är fokuset inte på att byta ut mina substanser mot andra alternativ, just nu är fokuset bara på att överleva. Och överleva gör jag inte utan de hjälpmedel som samhället väljer att se som något olagligt, omoraliskt missbrukande.

Jag spyr dagligen, verkligen varenda, eviga dag och jag kan inte sluta, jag kan inte bryta den onda cirkeln av att spy upp varenda liten tillförda kalori till min kropp. Oftast är det regel för mig att spy upp alla mina hetsomgångar, men nu har det övergått till ett stort, maniskt tvångs-spyande, att ALLT måste spys upp, spelar ingen roll om det är en morot eller en bit choklad, vilket såklart inte innebär en fullständig hets, utan minsta lilla fjuttiga föda som jag ger min kropp måste direkt lämnas och spys upp. Att ha gått upp nästintill 10kg+ från sin LW är en sådan hjärtskärande smärta att inte ens ord kan förklara hur det känns, inget kan måla upp en rättfärdig bild av hur brutalt jobbigt viktuppgång känns för en ätstörd. Ikväll blir det till att spy länge, länge. Xanor i min kropp pga min feta panikångestattack jag fick mitt i stan igår. Dagliga panikångestattacker inträffar nu för tiden pga mitt självhat, klarar inte av att möta min spegelbild, sedan pressen och tvånget att man måste försöka ta sig till skolan och visa sitt äckliga, vidriga ansikte och kroppsform inför människor som kan se den, stirra på den, granska alla mina fel, det är en sådan psykisk påfrestning som jag inte alls vet hur länge jag kommer att stå ut med att klara av. 

Och folk undrar varför droger behövs. Well, det behövs av såååååååå många anledningar, det räddar så många psykiska problem som hjärnan ger en själv dagligen, det räddar bokstavligt talat mitt liv för tillfället. Hade nog inte ens levt såhär länge om det inte fanns något som stimulerade min hjärna till att kunna släppa lite av alla dess tvångstankar och skadliga beteenden som den har, om det inte fanns något som fick min hjärna till att hålla käften, om så bara för en sekund eller för några få timmar, så hade döden redan fått chansen till att ta mitt liv. Vill nästan tacka drogerna för att dom håller mig på gränsen till flytande, men nej, jag vill också hata drogerna för allt dom förstör i mitt liv. 

2018-02-11

dumma, dumma mat

Jag förstår inte hur min kropp kan vara så svag; jag mår så illa, får sådan sinnessjuk migrän, kan inte resa mig upp ur sängen eller stå upp eller ens gå från ett rum till ett annat utan blodsockerfall och vita blixtrar framför ögonen. Jag måste stanna upp, sätta mig ner, blunda ett tag, försöka andas lugnt för hjärtat slår helt i otakt och detta, detta enbart för att jag fastat kanske en eller två dygn? Inte mer! Inte någon lång period av fasta, utan verkligen bara något fjuttigt, litet dygn utan mat och jag förfaller. Jag fattar inte hur vi ätstörda lyckas svälta så länge ibland?

Alltså jag vet ju att det bara är såhär i början, när man ska börja komma in i rutinen att gå ner i vikt igen, när man ska börja hårdbanta bort alla hetskilon. Bara denna första perioden är såhär känslig och överdrivet hård mot kroppen, sedan när man väl har BMI 13 och väger 10kg mindre t.ex. så är det inte alls svårt att stå upp, gå runt i huset och röra på sig, inte känna sig spyfärdig av minsta lilla. När man väl är längst nere kan man ju t.o.m. äta ibland utan att gå upp i vikt, man kan hålla sin LW och lyckas orka leva på den, jag har själv bevisat det för mig så jag vet att det går smärtfritt att väga myyyyyycket mindre än vad jag väger nu.

Men nu, nu är jag så mycket fetare och ändå så mycket mer ynklig, klen och orkeslös. Fastän jag har mer fett på mig som borde göra att jag kan svälta bort det utan problematiken kring det, jag borde inte ha sprängande migrän som får mig att skrika av smärta, jag borde inte falla ihop så fort jag ska resa mig upp ur sängen, jag borde inte endast kunna orka ligga i fosterställning hela dagarna p.g.a. mer fysisk ansträngning än så orkar jag inte.

Men jag försöker gång på gång bita ihop, gråta tillsammans med min migrän och be om en ny dag för att ju fler dagar utan mat som man lyckas ta sig förbi, desto närmare kommer man känslan av att det går lättare och lättare och i slutändan blir det ju smärtfritt att fortsätta svälta. Symptomen försvinner och kroppen tar inte lika mycket stryk av det förminskade matintaget, den blir ju van vid att få så lite föda man ger den. Men nu, nu när kroppen är fet, då är den i chocktillstånd och fullkomligt ur balans och vill verkligen fysiskt plåga mig för att jag plågar den genom utebliven föda.

2018-02-09

and i'm like, hell no, i want that cruel love

Jag hatar mig själv så innerligt - verkligen hatar, hatar, hatar, HATAR, h-a-t-a-r. Jag hatar min uppåt-näsa, jag hatar mitt ena öga som är mindre än det andra, jag hatar min ögonfärg, jag hatar min ansiktsform, jag hatar att jag inte har några kindben, jag hatar min hud som alltid är allergisk mot allting och som dagligen är full med eksem, utslag, grov acne i hela ansiktet som inte behöver bli mer förstört än vad det redan är, psoriasis-fläckar, atopiskt eksem och alla andra miljoner hudåkommor jag alltid har året runt, jag hatar mina enorma, vidriga höfter, jag hatar min feta rumpa, jag hatar mina lår, jag hatar mina ben i sin helhet, jag hatar min midja, jag hatar mina armar, jag hatar mina nyckelben som aldrig syns eller kommer fram (inte ens på BMI 13.8), jag hatar mitt livlösa hår, jag hatar mitt ansikte i profil, jag hatar visserligen mitt ansikte oavsett hur man än ser på det men det är verkligen extra fult i profil, jag hatar min röst, jag hatar mitt leende, jag hatar min längd, jag hatar verkligen ALLT som finns att hata med mig själv. Det är inte så svårt när man ser ut som jag gör, då är självhatet rätt förståeligt eller snarare väldigt förståeligt.

Men iallafall, anledningen till denna extra hatiska dag är för att jag precis har hetsat och spytt, två omgångar också. En brutalt, vidrig hets följt av att stå och huka sig över toalettstolen med svart mascara som rinner nedanför kinderna och med kladdiga fingrar nerkörda i halsstrupen som stinker besvikelse, ångest och självhat. Många ätstörda vet ju varför dom hetsar, vad som triggar igång den processen, själv har jag inte en jävla aning faktiskt, vad fan hetsar jag för när jag utan problem bara kunde fortsatt mitt svältande och sluppit sätta käppar i hjulen för min viktnedgång? Det är verkligen som att jag älskar att förstöra för mig själv, men jag älskar ju inte den här kroppen och jag älskar inte all viktuppgång så varför sätta mig själv i bulimi-träsket om och om igen? Jag vet att jag mår underbart på min LW, jag vet att jag mår bättre på min låga vikt än på min hets-vikt, så varför jag gång på gång misslyckas med mig själv genom att falla för hetsandet och spyorna har jag noll förståelse för. Hade jag vetat hade jag ju också kunnat förstå hur jag ska undvika mina hets-monster, men nej, jag vet inte hur min bulimi alltid lyckas tränga sig in i mitt liv när jag försöker glädjas åt att gå ner i vikt.

Nu spyr jag ungefär varenda dag, kanske varannan ibland, men att spy har verkligen blivit till en regelbunden vana igen. Inget jag tycker är speciellt jobbigt eller är chockad över, jag vet att mitt tvångsmässiga spyande går i perioder och kommer tillbaka och försvinner lite hur som helst. Konstigt nog gillar jag att spy, det lindrar mycket ångest, det ger en lite trygghet (inte fullständig trygghet givetvis då man aldrig kan känna sig trygg om man har råkat äta), det är så skönt att verkligen känna känslan av att man kräks upp allt innehåll tills även all magsyra åker upp, tills benen skakar av blodsockerfall och är nära på att ge vika under en, tills hela kroppen känns så tömd så att man nästan faller ihop på badrumsgolvet om man inte genast sätter sig ner när man spytt färdigt. Att spy tills det blixtrar framför ögonen, tills man nästan får blackout, det är någon märklig, självdestruktiv njutning i det.