little white lie

Jag klarar inte av livet, verkligheten eller vardagen (kalla det vad man nu än vill) utan substanser, narkotika, knark eller droger (kalla det också vad man nu än vill) dagligen. Jag gör verkligen inte det, jag har försökt, jag har genuint (okej, kanske inte 100% genuint) gett det drogfria livet många försök, men just nu, där jag är i livet just nu så ser jag inte att det är möjligt. Kanske att möjligheten kommer senare i livet, inte för att jag har mycket hopp om ett drogfritt liv överhuvudtaget, men just nu finns det verkligen inte en chans för att livet ska kunna vara hanterbart utan några som helst tillförda "hjälpmedel" som jag hellre väljer att kalla det. Många kanske ser det som något sorgligt, något patetiskt men jag ser det verkligen inte på det sättet, jag ser det som mitt sätt att för tillfället kunna överleva, klara av alla svårigheter och motgångar, tills jag lärt mig att hitta andra hjälpmedel som kan hålla mig flytande ovanför ytan, men just nu är fokuset inte på att byta ut mina substanser mot andra alternativ, just nu är fokuset bara på att överleva. Och överleva gör jag inte utan de hjälpmedel som samhället väljer att se som något olagligt, omoraliskt missbrukande.

Jag spyr dagligen, verkligen varenda, eviga dag och jag kan inte sluta, jag kan inte bryta den onda cirkeln av att spy upp varenda liten tillförda kalori till min kropp. Oftast är det regel för mig att spy upp alla mina hetsomgångar, men nu har det övergått till ett stort, maniskt tvångs-spyande, att ALLT måste spys upp, spelar ingen roll om det är en morot eller en bit choklad, vilket såklart inte innebär en fullständig hets, utan minsta lilla fjuttiga föda som jag ger min kropp måste direkt lämnas och spys upp. Att ha gått upp nästintill 10kg+ från sin LW är en sådan hjärtskärande smärta att inte ens ord kan förklara hur det känns, inget kan måla upp en rättfärdig bild av hur brutalt jobbigt viktuppgång känns för en ätstörd. Ikväll blir det till att spy länge, länge. Xanor i min kropp pga min feta panikångestattack jag fick mitt i stan igår. Dagliga panikångestattacker inträffar nu för tiden pga mitt självhat, klarar inte av att möta min spegelbild, sedan pressen och tvånget att man måste försöka ta sig till skolan och visa sitt äckliga, vidriga ansikte och kroppsform inför människor som kan se den, stirra på den, granska alla mina fel, det är en sådan psykisk påfrestning som jag inte alls vet hur länge jag kommer att stå ut med att klara av. 

Och folk undrar varför droger behövs. Well, det behövs av såååååååå många anledningar, det räddar så många psykiska problem som hjärnan ger en själv dagligen, det räddar bokstavligt talat mitt liv för tillfället. Hade nog inte ens levt såhär länge om det inte fanns något som stimulerade min hjärna till att kunna släppa lite av alla dess tvångstankar och skadliga beteenden som den har, om det inte fanns något som fick min hjärna till att hålla käften, om så bara för en sekund eller för några få timmar, så hade döden redan fått chansen till att ta mitt liv. Vill nästan tacka drogerna för att dom håller mig på gränsen till flytande, men nej, jag vill också hata drogerna för allt dom förstör i mitt liv.