Jag hatar mig själv så innerligt - verkligen hatar, hatar, hatar, HATAR, h-a-t-a-r. Jag hatar min uppåt-näsa, jag hatar mitt ena öga som är mindre än det andra, jag hatar min ögonfärg, jag hatar min ansiktsform, jag hatar att jag inte har några kindben, jag hatar min hud som alltid är allergisk mot allting och som dagligen är full med eksem, utslag, grov acne i hela ansiktet som inte behöver bli mer förstört än vad det redan är, psoriasis-fläckar, atopiskt eksem och alla andra miljoner hudåkommor jag alltid har året runt, jag hatar mina enorma, vidriga höfter, jag hatar min feta rumpa, jag hatar mina lår, jag hatar mina ben i sin helhet, jag hatar min midja, jag hatar mina armar, jag hatar mina nyckelben som aldrig syns eller kommer fram (inte ens på BMI 13.8), jag hatar mitt livlösa hår, jag hatar mitt ansikte i profil, jag hatar visserligen mitt ansikte oavsett hur man än ser på det men det är verkligen extra fult i profil, jag hatar min röst, jag hatar mitt leende, jag hatar min längd, jag hatar verkligen ALLT som finns att hata med mig själv. Det är inte så svårt när man ser ut som jag gör, då är självhatet rätt förståeligt eller snarare väldigt förståeligt.
Men iallafall, anledningen till denna extra hatiska dag är för att jag precis har hetsat och spytt, två omgångar också. En brutalt, vidrig hets följt av att stå och huka sig över toalettstolen med svart mascara som rinner nedanför kinderna och med kladdiga fingrar nerkörda i halsstrupen som stinker besvikelse, ångest och självhat. Många ätstörda vet ju varför dom hetsar, vad som triggar igång den processen, själv har jag inte en jävla aning faktiskt, vad fan hetsar jag för när jag utan problem bara kunde fortsatt mitt svältande och sluppit sätta käppar i hjulen för min viktnedgång? Det är verkligen som att jag älskar att förstöra för mig själv, men jag älskar ju inte den här kroppen och jag älskar inte all viktuppgång så varför sätta mig själv i bulimi-träsket om och om igen? Jag vet att jag mår underbart på min LW, jag vet att jag mår bättre på min låga vikt än på min hets-vikt, så varför jag gång på gång misslyckas med mig själv genom att falla för hetsandet och spyorna har jag noll förståelse för. Hade jag vetat hade jag ju också kunnat förstå hur jag ska undvika mina hets-monster, men nej, jag vet inte hur min bulimi alltid lyckas tränga sig in i mitt liv när jag försöker glädjas åt att gå ner i vikt.
Nu spyr jag ungefär varenda dag, kanske varannan ibland, men att spy har verkligen blivit till en regelbunden vana igen. Inget jag tycker är speciellt jobbigt eller är chockad över, jag vet att mitt tvångsmässiga spyande går i perioder och kommer tillbaka och försvinner lite hur som helst. Konstigt nog gillar jag att spy, det lindrar mycket ångest, det ger en lite trygghet (inte fullständig trygghet givetvis då man aldrig kan känna sig trygg om man har råkat äta), det är så skönt att verkligen känna känslan av att man kräks upp allt innehåll tills även all magsyra åker upp, tills benen skakar av blodsockerfall och är nära på att ge vika under en, tills hela kroppen känns så tömd så att man nästan faller ihop på badrumsgolvet om man inte genast sätter sig ner när man spytt färdigt. Att spy tills det blixtrar framför ögonen, tills man nästan får blackout, det är någon märklig, självdestruktiv njutning i det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar